[200114] Ännu en möjlighet återstår att uppleva två av Göteborgsoperans mest storslagna satsningar denna spelsäsong. Det gäller Valkyrian, som slutligen fått mig på knä inför Wagners operatetralogi Nibelungens ring, samt det hisnande dansverket Stoic av den mångbesjungne belgiske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui.
Bara att återskapa verket Stoic för bara två föreställningar med tjugotalet dansare ur två olika kompanier är generöst med råge. Detta obeskrivligt mångfacetterade verk, sprakande av energi bjöd efter själva nypremiären den 12 januari också in till foajésamtal. Förutom koreografen och ett par av dansarna deltog också en professor i neuropsykofarmakologi, Urban Ungerstedt, för att diskutera ett centralt tema i dansverket, nämligen hur psykisk ohälsa och droger hanteras terapeutiskt och medicinskt. Det formade sig till en av de mest ordrika eftersitser jag upplevt. För om konstnärer kan vara rätt fåordiga när det gäller att förklara sina verk, som Ungerstedt påpekade, så visade sig Cherkaoui särdeles mångordig. Med ett ordflöde som kunde mäta sig med tempot och vigheten hos de dansare som nyligen tolkat hans intentioner på scenen hävdade han med brinnande lust den egna kroppens fantastiska förmåga till självläkning och den terapeutiska betydelsen av till exempel en levande teaterupplevelse.
-Det som är viktigt är att ta till sig energierna från scenen, reflektera och begrunda snarare än att döma om det är bra eller dåligt. De levande mötena och att lära sig nya saker som till exempel ett nytt språk eller vad som helst som kan leda tankarna bort från det negativa, var något jag hann fånga upp av de svar han gav på frågor som ställdes.
Själv avsvor han sig allt nyttjande av droger, drack inte ens vin, och blev med andra ord ett lysande bevis på sina egna ordinationer.
Med en oerhört rik produktion, en massa priser och turnéer världen över bakom sig, ville Cherkaoui också belysa att han i Stoic praktiserat sin egen medicin genom att utöver allt annat få dansarna att sjunga på arabiska för att visa hur kulturerna hänger samman. Själv härstammar han på faderns sida från Marocko.
Det inte bara sjungs på arabiska. Stoic (namnet taget från den grekiska filosofiska skolan stoicismen med främsta syfte att få människor att förändra sitt sätt att leva) är över huvud taget ett verk rikt på både tal, sång och musik av olika härkomster. Också dansen är mångfacetterad med inslag från folklore och diverse moderna dansstilar. Det kräver en närmast omöjlig aktivitet från åskådarna att uppfatta allt, om man inte avhåller sig från att försöka följa de i takhöjd till svenska översatta språkliga inslagen för att i stället koncentrera blicken på scenen och hur dansarna med sina kroppar, sin gruppdynamik, sina gester och reaktioner på det tilltagande drogberoendet ger uttryck för situationen och samtidigt ska hålla skenet uppe som de representanter av en bildad borgarklass de ska föreställa. En svåruthärdlig scen är när dansarna, utslagna på marken, hanteras som vilket avfall som helst att sopas undan. En betydelsebärande metafor i föreställningen, som Cherkaoui säger sig ofta använda, är dominoeffekten, att det går att förändra bara någon sätter igång. Numera benämnd Greta-effekten.
Det är ett oerhört starkt och konstnärligt högklassigt verk, så rikt på uttryck, också komiska, som bara den fullfjädrade danskonsten förmår. Förutom Göteborgsoperans eget danskompani medverkar dansare från Cherkaouis eget kompani Eastman i den av konstnären Hans Op de Becks helt gråtonade biblioteks- och konsthallsscenografi. 16 januari ges ännu en chans, dock utan efterföljande samtal.
När det gäller Valkyrian är jag fast redan i första akten, den kortaste, och då framför allt i musiken, men börjar nu också bli fängslad av den mytologiskt besläktade berättelsen, som jag i november 2018 såg upptakten till i verkets inledande del, Rhenguldet. I Valkyrians första akt möter två härliga röster, tenoren Brendan Gunnell som Siegmund och sopranen Elisabet Strid som Sieglinde i rollerna som två av härskarguden Wotans många barn, som inte setts sedan de skingrades som små och nu möts igen för att sakta börja förstå att de är varandras saknade syskon. Det är en scen där kärlek uppstår och återspeglas i en beskrivande och återhållen musik, närmast lik kammaropera, ibland uttryckt med endast ett instrument och som leder fram till att Sieglinde blir havande, vilket förstås får konsekvenser. Svärdet, som Wotan stuckit i en ask i Rhenguldet hittar nu sin ägare i Siegmund och berättelsen utvecklar sig till en tragedi som leder till att Wotan orsakar sin älsklingsson Siegmunds död och utser sin favoritdotter Brünhilde till syndabock. Andra akten domineras av uppgörelsen mellan Wotan (Anders Lorentzon) och Brünhilde (Annlouice Lögdlund) som i tredje akten resulterar i att Wotan fryser ner Brünhilde på valkyrieklippan och på Brünhildes egen order försvårar för den som ska befria henne genom att sätta klippan i brand. Fortsättning följer i ringens tredje del, Siegfried, i november.
Men den 19 januari är sista chans för den som missat denna uppsättning av Valkyrian eller för den Wagner-nörd som vill höra den om igen för att kanske spåra de inte mindre än cirka 90 ledmotiv den är fylld av.
