[200108] Att människans språk är fantastiskt, blir lätt en plattityd och en öppen dörr att sparka in. Åtskilliga teoretiker – däribland Yuval Harari i bästsäljaren Sapiens – hävdar att språket gör oss till jordens härskare, en position som vi just nu sköter ganska dåligt, men ändå.
Utan språket och dess möjligheter att överföra, systematisera och utveckla kunskap tillsammans hade vi varit ett lätt byte för starkare och snabbare primater som gorillor och leoparder. Med språkets hjälp kan vi organisera, lägga upp strategier och undvika faror, tänka olika tidsplan och flera led samtidigt. Vi kan vässa våra verksamheter, helt enkelt.
Språket utgör också en intressant spegel över vad som rör sig i samtiden. Därför blir det extra intressant att ta del av Språkrådet nyordslista som släpps i slutet av varje år. Under fjolåret tillkom hela 35 ord.
En tydlig tendens visar att mycket handlar om klimatet just nu. Klimatstrejk, klimatnödläge, klimatdiktatur och Greta-effekt är de mest uppenbara exemplen i fjolårets skörd. Även sådant som att smygflyga och tågskryta tar tempen på de beteenden som följer i kölvattnet på dagens klimatnödläge. För språket är inte bara nyckeln till förståelse och precisering, utan också ett utmärkt medel att försköna, förvirra och förvanska med. Hyckleri som sedan punkteras med nya skarpa ord i ett ständigt dialektiskt spel. Ord och motord.
Ta bara ett av årets trendande nyord – lågaffektivt bemötande. Här käbblas det mycket, inte minst inom den redan slagiga och infekterade skoldebatten i vårt land. Enligt gängse definition ska det vara en ”pedagogisk metod där vuxna inte ska konfrontera utåtagerande barn utan i stället mana till lugn.”
Bland de mest högljudda skoldebattörerna (varav de flesta sällan är verksamma inom skolan) blir begreppet ett slagträ i det polariserade skyttegravskriget mellan förmenta förespråkare för flumskola och kunskapsskola. Att använda ett lågaffektivt bemötande blir då ett tecken på progressiv slapphet och så kallad PK-snällism, att abdikera från sin vuxenroll och inte vara vuxen i rummet, som det numera så ofta heter. Så låter det ofta bland dem som vill ha hårdare tag. Bland teorins förespråkare påtalas istället att det ofta är kontraproduktivt att bemöta konfliktsökande elever med annat än lugn.
Med sådana halmdockor på plats blir det sedan pajkastning. Men att de skulle finnas en universallösning för att lyckas hantera alla slags konflikter i skolan är lika befängt att tro som att det skulle finnas en motsvarande mirakelmetod för att lösa utrikespolitiska konflikter eller gängkriminalitet i förorten.
För om man arbetat en längre tid i skolan (eller annan komplex verksamhet) vet man att det behövs en bred konflikthanteringskompetens – baserad på kunskap och praktiskt yrkeskunnande – för att komma till rätta med stök och bråk, inte en massa pedagogiska och terapeutiska modeord som kommer och går. Återigen vittnar detta om hur skoldebatten allt som oftast ockuperas av folk som står vid sidan om, har politiska agendor, vill skapa egokommersiella plattformar eller vill sitta i elfenbenstorn och mässa.
Men kanske begreppet lågaffektivt bemötande kan få ett andra liv, så här i återvinningens tider. För är det inte lågaffektivt bemötande som präglar dagens politiska hantering av klimatkrisen? Politiker som (smyg)flyger från toppmöte till toppmöte, pratar och pratar, utan att riktigt bry sig om att det brinner i knutarna, ibland rent bokstavligt, som i Australien. Istället blir det en 16-åring tjej som äntrar scenen och uttrycker det som enormt många redan känner och tänker. Vilket skapar en Greta-effekt och ännu ett nytt ord i språket.
