[191222] I en debattartikel i Dagens Arena den 28/11 föreslår Birgitta Löwander att de kommunala skolorna i utsatta områden borde bedriva undervisning på engelska. I princip är jag bara överens med Löwander på en punkt, nämligen att bostads- och skolsegregeringen är ett växande problem i Sverige och att detta problem har ökat till följd av det fria skolvalet och expansionen av friskolor. Men hennes förslag till lösning är helt befängt.
För det första: De flesta riksdagspartier idag propagerar idag för att integrationen av invandrare måste förbättras. Utsatta skolor ligger i invandrartäta förorter. På vilket sätt skulle integrationen förbättras om undervisningen i kommunala skolor i invandrartäta förorter i första hand sker på engelska? Ska invandrarelever – som några slags turister – alltså uppmuntras att tala engelska med dem som har svenska som modersmål? Hur kommer de senare att uppfatta detta? Denna undervisningsmodell går dessutom stick i stäv emot språklagen, som slår fast att svenska är det gemensamma språket i Sverige, det kitt som håller ihop Sverige.
För det andra: Löwander skriver att ”de kommunala skolorna i segregerade förortsområden har stora språkproblem. Flertalet elever har inte svenska som modersmål.” Om majoriteten av invånarna i dessa områden har invandrarbakgrund, följer inte att deras barn, andra generationens invandrare, också har föräldrarnas modersmål som huvudspråk. I en undersökning som jag gjorde bland invandrarelever (som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före 7 års ålder) vid Brännkyrka gymnasium 2009 visade det sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, 60 procent talade svenska med sina syskon och 20 procent svenska med sina föräldrar.
De flesta immigranter, som flyttar till ett land med annat majoritetsspråk, brukar göra ett språkbyte redan i andra generationen och som slutförs i den tredje generationen. De enda undantagen utgörs av etniska eller religiösa grupper som tillämpar ingifte (endogami) eller bosätter sig i form av starka territoriella koncentrationer. Högst 25 procent av dem som invandrat till USA har haft engelska som modersmål, men har ändå lyckats assimilera övriga invandrare språkligt och kulturellt. Varför skulle inte 80 procent av Sveriges befolkning som har svenska som modersmål lyckas assimilera resterande 20 procent språkligt och kulturellt?
För det tredje tycks Löwander mena att engelskan redan fungerar som ett slags lingua franca i de invandrartäta förorterna. Hon skriver exempelvis:
Fördelen med fullgoda kunskaper i engelska för barn med skilda modersmål är stärkt kommunikationsförmåga i den egna skolan och stadsdelen, … Här kan föräldrar i högre grad följa med och delta i skolarbetet.”
Men det är svenska som fungerar som lingua franca i de invandrartäta förorterna. Detta är min erfarenhet efter att ha bott 44 år i Rinkeby-Tensta och undervisat i svenska som andra språk i 25 år. Om en etablerad (d.v.s. som bott i Sverige en längre tid) turkisk invandrare ska kommunicera med en etablerad somalisk invandrare, sker det på svenska – inte engelska. De bästa språkkunskaperna i engelska enligt alla undersökningarna har talare av andra germanska språk, med de nordiska länderna och Nederländerna i spetsen. Redan i Sydeuropa faller förmågan att konversera på engelska till 25 procent av befolkningen enligt en tidigare EU-undersökning. Utomeuropeiska invandrare har – med undantag för högutbildade och från vissa länder, där engelska är officiellt språk – betydligt sämre kunskaper i engelska än dem från nordvästra Europa. Därför är det nonsens när Löwander skriver att invandrarföräldrar ”i högre grad kan följa med och delta i skolarbetet” om kommunala skolor i invandrartäta områden skulle använda engelska som undervisningsspråk.
För det fjärde förstår inte Löwander vad som är grunden till Internationella Engelska Skolans (IES) och andra friskolors relativa frammarsch, nämligen att friskolor överlag har en fördelaktigt socioekonomisk elevsammansättning, läs övervikt av elever från medelklassen. Elever som väljer friskolor väljer nämligen bort andra elever, vilket bara ytterligare späder på segregationen. Förut när skolan fortfarande var statlig, valde eleverna enbart linje eller program vid ett gymnasium i närområdet utifrån betyg och intresseinriktning. Grundskolornas elevsammansättning bestämdes av upptagningsområdets socioekonomiska struktur. Om IES skulle rekrytera alla invandrarelever i ett visst förortsområde, skulle IES få samma problem som de kommunala skolorna har idag. Därför finns det också motsättningar idag inom IES angående expansionstakten.
Löwander tror också att statusskillnaderna mellan ”förortsbarnen och tätorternas priviligierade skolbarn som går i IES friskolor” skulle utjämnas, om de kommunala skolorna i förortsområdena övergick till engelska som första undervisningsspråk. Menar hon att användningen av engelska som första undervisningsspråk är en statusmarkör i sig? Men engelska har varit första främmande språk i Sverige alltsedan andra världskriget. Dessutom kommer många invandrare, speciellt utanför Europa, från länder, där USA och engelska inte står särskilt högt i kurs.
När Stockholms skolförvaltning på 2000-talet lånade in ett amerikanskt pedagogiskt koncept och omvandlade Tensta gymnasium till Ross Tensta gymnasium, förhindrade detta inte gymnasiets senare nedläggning. Friskolorna och systemet med betygsintagningen (som var Stockholm kommuns svar på friskolesystemet), som gynnade tillströmningen till kommunala innerstadsgymnasier, ledde i andra ändan till att de kommunala gymnasierna i förorterna ett efter ett lades ner: Skärholmen, S:t Jacobi, Farsta och Tensta.
För det femte tycks Löwander tillmäta engelska som undervisningsspråk magisk status. Hon föreställer sig att invandrarelever kan lära sig ”fullgod engelska” bara undervisningsspråket är engelska och lärarna engelskspråkiga. Det är samma fantasirika vision som IES ger uttryck för i sin reklam, nämligen att det är möjligt för deras elever att ”uppnå total inre säkerhet” vad gäller engelskan. Men såväl föräldrarnas hemspråk som den dominerande svenskan, kommer att influera invandrarelevelevernas engelska. Det är nästintill omöjligt att lära sig perfekt engelska, om inte eleven växer upp med engelska i såväl hemmet som dominerande språk i omgivningen.
Löwander uppger att hon har ”ett flerårigt arbete” bakom sig i EU. Men hon måste ha missat EU:s språkliga målsättning, det vill säga rekommendationen att alla EU-medborgare bör lära sig två främmande språk förutom sitt modermål. Hon måste också ha missat den EU-undersökning, som visade att de europeiska företag som enbart förlitade sig på engelska vid sina affärskontakter slöt färre kommersiella avtal än de företag som använde sig av flerspråkig kompetens. Hon måste också ha missat en Eurobarometerundersökning, som visade att medborgarna i Sverige och Bulgarien stack ut vad gäller synen på språkkunskaper, nämligen att det räckte att kunna engelska förutom det egna modersmålet.
Löwander målar upp en ljus framtid för dessa förortselever inom EU-administrationen. Men EU-administrationen, som för övrigt inte kan anställa hur många som helst, prioriterar flerspråkig kompetens, inte kompetens i bara ett främmande språk. Löwander fantiserar om att hennes förslag om engelska som första undervisningsspråk i invandrartäta områden skulle kunna tjäna som modell för övriga EU. Hon kommer nog att bli bittert besviken därvidlag; man inser lätt att hennes modell kommer att undergräva huvudspråkens och minoritetsspråkens ställning. Sverige har inte ens lyckats exportera det skattefinansierade friskolesystemet till övriga Europa.
Sist och slutligen: Löwanders artikel är ett angrepp på svenskans ställning som landets huvudspråk och språklagen. Hennes verklighetsfrämmande förslag kommer dessutom enbart att förstärka segregationen i samhället, det vill säga göra ont värre. Det är viktigt med språkkunskaper, men det räcker inte med kunskaper i bara ett främmande språk.
