[191211] Något är det med de superrika och deras till synes ändlösa rikedomar. Något som fascinerar, förför och förfärar. Männen (för flertalet har snopp) med så många lyxbilar och lyxyachter att de sällan hinner användas. Män omgivna av ryggdunkare, lismare och finansiella hyenor. Männen som väcker beundran och fjäsk, avsky och avund, om vartannat.
På SVT-play ligger just nu Exit, en serie om några norska börsvalpars liv och leverne, en berättelse byggd på intervjuer inifrån branschen. Feta börsklipp, vilda kokainfester och tillfälliga köpeligg med unga tjejer. Allt har ett pris, men inget har ett värde, för att låna ord av Oscar Wilde.
På HBO finns den omtalade serien Succession, vävd kring den fiktive mediemogulen Logan Roy med en rovgirig omgivning som vill ta över hans astronomiska tillgångar. Fjäsk och fulspel i osalig blandning. Har man inte fått nog och vill ha lite hemvävd reality, rekommenderas boken Sveriges nya miljardärer, skriven av journalisterna Jon Mauno Pettersson & Erik Wisterberg.
Här är det dagens tech-miljardärerna som frontar. Entreprenörerna bakom succéer som Klarna, Spotify, Mojang och Izettle, tech-företagen som trendar i den nya ekonomin och spinner i den korporativa mytbildningsfabriken.
Inledningsvis möter vi entreprenören bakom en av de största bettingfirmorna, en förmögen ung man som lever på Solkusten tillsammans med familjen, 15 lyxbilar plus en lyxyacht med miljonkostnader i årligt underhåll. Yachten som kan hyras ut för en miljon i veckan. Helst till kändismiljardärer som Cristiano Ronaldo. Han kan steka sitt sexpack på akterdäck och låta paparazzis göra win-win-reklam för båten, kändisarna och ägarna själva. Ett klickmums för dagens skvallerpress och sociala medier.
Enorma pengar omsätts i spelbranschen, flyttas från förlorare till vinnare. Inte sällan med katastrofala följder för den som faller. Men sådant är spelet, inte något som bekymrar den intervjuade rike entreprenören. Frågan känns istället främmande.
Mycket ljus och skrivtecken ägnas Klarna, med dess kontroversielle och mytomspunne VD Sebastian Siemiatkowski. Från en kärv invandrarbakgrund klättrade han upp till toppen. En framgångssaga som smakar sockersött idag då problemen i utanförskapsområdena skenar. Siemiatkowski beskrivs som ett passionerat entreprenörsgeni: karismatisk, stenhårt arbetande och med enorma krav på sin omgivning. Och nog har vi hört det förr, det galna manliga geniet. Ibland kokar det över och vredesutbrott laddas ut på omgivningen. För toleransen för ”gråsvensk medelmåttighet” är låg, enligt honom själv (s.90). Här ekar mytmannen Steve Jobs som drog in sina medarbetare i ett förvrängningsfält, a reality distortion field, där allt var möjligt om man jobbade sönder sig själv och andra. Även Musk, Gates och Jeff Bezos nämns i sammanhanget, jättar i ett större eftertraktat universum.
Som icke-miljardär är det stundtals intressant läsning, även om de anglifierade flosklerna och finanstugget stundtals duggar lite väl tätt. Bäst blir det när framställningen backas upp av siffror och mer kritisk analys, när idolporträtten serveras al dente. För här framkommer att många av företagen närs av riskkapital som skvalpar omkring i skatteparadis, trots allt dekorativt snack om socialt ansvar och samhällsnytta. Ska man ge, ska det ske inför en andäktig publik, med stora gester och applåder. Inte via den anonyma, gråsvenska skattesedeln.
I branschens topp finns också fler Johan och Henrik än kvinnor. Detta trots allt fagert snack om offensivt jämställdhetsarbete och att de flesta unga högutbildade svenskar idag är kvinnor. Men förändringar går långsamt och kurvorna pekar sällan åt önskvärt håll i detta mansreservat. Men många rikgubbar vill gärna spegla sig i sina unga egon. Spegelneuroner heter det visst, att vi söker oss till våra likar, om vi nu ska hämta förklaringar i dagens hippa och heta neurovetenskap. Lika barn leker bäst och kliar varandras ryggar.
Hetast och hippast framstår Spotify. Med ljuset riktat mot vd:n Daniel Ek, ännu en framgångssaga skräddarsydd för dagens segregerade och hårdnande samhällsklimat. Killen som fixade det, mot alla odds. Vill du, så kan du! Vissa använder framgångssagan för att legitimera status-quo; att punktera tanken på en annan politisk ordning. Andra gillar corporative storytelling och hjältehistorier, helt enkelt. Ek växte upp i den problemtyngda och punkhistoriska stockholmsförorten Rågsved. Redan där sätts en air av rockrebell, fast i uppdaterad och marknadsmässig version, såklart.
Klinka gitarr, koda och göra business kunde Ek dock och resten är digitaliserad musikindustriell historia. Även Eks businesspartner Martin Lorentzon kommer från oglamorös, men entreprenöriell miljö, närmare bestämt Gnosjö i Småland. En Thåström möter en Kamprad, liksom. Tillsammans tog de upp den digitaliserade musiken ur piratträsket och skapade lönsamhetsmodeller, åtminstone för vissa. Mest till stora skivbolagen och stjärnartisterna; de som står på toppen och sätter villkor. Ordningen är därmed återställd, de lurviga piraterna utslängda. Här berättas om musikskapare i Daniel Eks Rågsved, unga artister som vänder de stora streamingstjänsterna ryggen, eftersom ger så lite tillbaka.
Även de hypade tech-företagen roll i framväxten av den nya gigg- och tjänstekonomin tas upp. Alla dessa oräkneliga cykelbud som trampar runt med läckra krogmåltider på ryggen i innerstaden. Cykelbud som ytterst sällan har råd med vare sig krogbesök eller att bo i innerstaden. Bra eller dåligt? Här talar vissa om att skapa arbetstillfällen och öppna dörrar till arbetsmarknaden för svaga grupper. Andra talar om exploatering – att ett nytt herre- och tjänstefolkssamhälle växer fram, fast bakom nya retoriska dimridåer, ett new-speak.
Men den digitaliserade entreprenörs- och giggekonomin är redan här. Överallt. En utveckling som skapar möjligheter för vissa, men som tenderar att ackumulera rikedom snarare än att fördela den. Pengar på anonyma bankkonton på Guernsey kommer aldrig till vårdcentralen i Gunnarstorp, liksom. I boken talas det ofta om att dagens IT-entrenörer är self-made och oftast kommer från blygsamma bakgrunder. Att de vill ge tillbaka till samhället – inte bara bo i övervakade palats och spela golf (s.381). Att de vill skapa ”framtidens arbetsmarknad” (s.237) Frågan är bara om alla vill ha denna framtid och om den har något att ge till alla där.
