[191211] Ramlar man ned framför TV:n efter välförrättat värv sent på eftermiddagen, kan man sugas in i två program på TV 3 som bjuder på enastående nonsens av snarlikt slag: först Svenska Hollywoodfruar, därefter Lyxfällan. I den förra tycks deltagarna inte ha en susning om vilka verklighetskarikatyrer de förvandlats till, i den senare krälar stackars offer i stoftet genom en kusligt växande självinsikt om att ”det är ju inte klokt”, ”det är för dj-t”, ”det trodde jag aldrig…” osv, osv.
Graden av idioti de båda programmen representerar är oemotståndlig, en gång fast och du är fast för livet – med programledarna Magnus och Patrick som till slut framträder som rent personliga vänner, också för egen del.
Madame Bovary är en tidig utgåva av sådana insikter om inre svagheter inför det att äga, ha, som i vår tid svullnat upp till att få en hotfull dominans över sinnelagen. Flaubert blottlade tidigt varusamhällets makt över psyket och Folkteatern för det vidare rakt in i hjärtat av vår egen tid.
Frida Röhl är en skicklig iscensättare, som genom ett till synes enkelt grepp i scenografin med jämna mellanrum låter publiken i påtaglig bemärkelse bli ”bländad”, också den, med hjälp av två lodräta ljusramper, som roteras mot åskådarna och skapar en rent bildlig uppfordran om att tänka efter.
Det hade varit fullt tillräckligt. Bovary-dottern Berthes regelbundet återkommande moralsvador à la ’Greta’ är överflödiga och enerverande förutsägbara. Det är onödigt att stryka under romanens minutiöst utformade budskap med så tjocka streck och det stör rytmen i berättelsen. Det innebär också, att långt farligare tendenser i tiden än den personliga svagheten för överdrivet ägande faller åt sidan. De senare har i kombination med nya komplicerade störningar i den allmänna ordningen inneburit mycket allvarligare faromoment, som det varit motiverat att ta fasta på. Något så ’osvenskt’ som gängkriminalitet, vardagsnarkomani och öppet gatuvåld, vilket allt sammantaget hotar göra unga människors, speciellt unga pojkars, liv till ett helvete i dag, är alla utväxter av en tillvaro, vars innehåll mer präglas av längtan efter glansomspunna ting än eget skapande.
Samtidigt som Madame Bovary spelas på Folkteatern går den hypnotiserande filmen Comorras barn upp på biograferna. Det hade inte skadat att dra in något av de smärtsamma fenomen den exponerar på teaterscenen också, exakt i vilken form är det svårare att uttala sig om. Men de ligger helt klart i förlängningen av den banala girigheten och ondskan, som Emma Bovary föll offer för. Med den känsla för tiden som kännetecknar Folkteaterns repertoar skulle det inte stött på några problem, allt enligt min enkla ståndpunkt.
