[191210] En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag. Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik.
Den mångsidige och oerhört produktive schweiziske författaren Lukas Bärfuss tilldelades 2019 den tyskspråkiga litteraturens främsta utmärkelse, Georg Büchnerpriset. Han utsågs till årets dramatiker efter sin pjäs Bussen, som Dramatiska teatern satte upp 2007. Med pjäsen Frau Schmitz, som originaltiteln är (utan frågetecken), spelas Bärfuss för första gången i Göteborg. Med de frågeställningar som kommer till ytan under spelets gång hamnar den rätt i tiden, men frågan är om den fått sitt rätta uttryck för att lyckas skala sig in till kärnan av allt som tycks vilja blottas vad gäller könstillhörighet, kärlek, moral, företagsklimat, affärsstrategi och nyliberalism. Min undran är om syftet verkligen varit att låta frågor kring kön, könskorrigering och identitet så överskugga politiskt mer brännande frågor så som kunde ha varit väntat av en politisk provokatör, som Bärfuss gjort sig känd för att vara.
Pjäsen har ju sina rötter i den europeiska absurdismen, som den tyskspråkiga teatern är en god förvaltare av men som svensk teater inte behärskar med samma självklarhet, lite för besmittad av amerikansk dramaturgi som den kommit att bli. Med tanke på det helt igenom ungerska produktionsteamet till denna pjäs hade jag kanske väntat mig en större svärta som gjort ett mer bestående avtryck.
Vem är Schmitz? är den fråga som hamnar i centrum för allas vilsenhet, förvandlingsbar som personen i fråga visat sig vara, sedan hon iklädd manskostym skickats för att lösa en tvist med ett pakistanskt företag. Det är den konkreta upprinnelsen till handlingen. Upptakten leder i alla fall mina tankar till Brechts pjäs Den goda människan från Sezuan, om att förklä sig till man för att inge respekt, såväl som i kritiken av kapitalismen samt att representera den karaktär i pjäsen som alla övriga förhåller sig till.
Karin de Frumerie i titelrollen är, allt eftersom hon ömsar skinn, utlämnad till sin fysiska uttrycksförmåga. Dit hör särskilt ett pantomimiskt glansnummer. Repliklös som rollen så gott som är, blir hon en reflektionsyta för pjäsens övriga namngivna karaktärer. Till sist sitter Schmitz helt avklädd i sin privata kammare, också den avklädd det draperi, som dittills avskilt det privata livet från det offentliga rummet. Och frågan Vem är Schmitz? kan ta en ny start eller sluta med att könsfrågan avväpnas för att lyfta fram människan bortom alla spekulationer. Övriga skådespelare lyckas också bra med sina konsekvent skruvade uttryck. Skiljer ut sig i det fallet tillåts förstås företagets humörmässigt oberäknelige och fördomsfulla överhuvud göra, som Fredrik Evers, iförd cowboy-kostymering (tydligare blinkning västerut kunde knappast göras) får skrattarna med sig med expressionistisk plastik och grotesk mimik, när han varje morgon ska inta sitt kaffe och välja ut sitt frukostägg, som servitrisen i kantinen (Emelie Strandberg) serverar med sömngångaraktig, robotlik upprepning.
Det står klart att regissören gjort ett gediget jobb med att få skådespelarna att åstadkomma denna flora av utryck i olika grader av absurditet. Så anspelas också på kloning-frågan, när pjäsens läkare, ”den gudomliga”, framträder i en grupp av kopior.
Pjäsen anspelar egentligen på flertalet av de frågor som dominerar vår samtid och skapar en brygga från det personliga, om könsidentitet, till ett globalt perspektiv, den osäkerhet som hela världen tycks befinna sig i. Det är förvisso en pjäs med många lager, som jag tror kunde ha tagits bättre tillvara.
Förvirringen blir inte mindre av att den levande teatern så ofta numera inte tillåts leva sitt eget liv, eftersom scen efter scen i denna uppsättning också måste zoomas fram i en jättelik videoprojektion utmed scenens överkant. En övervaknings-monitor på ett företag hör förstås tiden till för att signalera ett allt mer orwellskt samhällsklimat samt att ett företags personalrum är utrustad med en TV för framför allt chefen att slötitta i. Mina ögon får med andra ord jobba för att hänga med, vilket går ut över förståelsen.
Jag hade sett fram emot det samtal med Lukas Bärfuss om föreställningen som var aviserad på teatern dagen efter premiären, men som av för mig okänd anledning ställdes in. Synd.
