[191204] Det sägs ofta att vi lever i hjärnans århundrande, ett påstående som tydligt avspeglas i den senaste tidens bokutgivning där neurovetenskap hamnat i förgrunden. Mest medialt framträdande är överläkaren i psykiatri Anders Hansen, numera känd genom den uppskattade SVT-serien Din hjärna som gått under hösten.
TV-serien föregicks av den populärvetenskapliga boken Skärmhjärnan. Här varnas för skärmberoende med tesen att våra stenåldershjärnor och den digitaliserade samtiden går i otakt. Enligt Hansen genomgår vi just nu den snabbaste beteendeförändringen någonsin (s.185). Detta medför ofta problem som sömnbrist, bristande kognitivt fokus och i förlängningen depression. För Facebook och Instagram hackar våra hjärnas belöningssystem; vi översköljs av endorfindrivande lajks och förväntningar på kommande digitala bekräftelser som får dopaminet att rusa i skallen på oss. Snabba existentiella kolhydrater som berusar i stunden, men som skapar ett ökande sug och risken för beroende.
En annan författare med liknande tankegångar är Sissela Nutley, forskare på Karolinska Institutet. I boken Distraherad är budskapet att vi måste återta kontrollen ”över vad vi lägger vår uppmärksamhet och tid på” (s.218). Sluta tro att multitaskande är effektivt och att det digitala är något ensidigt gott. För ett överdrivet skärmanvändande gör oss digitalt ensamma och isolerade, vi tappar meningsfulla personliga kontakter och tenderar att bli stressade och utveckla sömnbrist. För digitala plattformar är utvecklade för att vi ska fastna och ständigt behöva mer, bli stillasittande och avskärmade, vilket öppnar för mental ohälsa.
En tredje författare som ligger i samma spår är Katarina Gospic, även hon verksam vid Karolinska Institutet. I fjolårsboken Hjärnbalans flaggas det för att vi ska koppla ner för att koppla av, vilket är lättare sagt än gjort i ett arbetsliv som både kräver och uppmuntrar att vi ständigt är uppkopplade och kommunicerar digitalt (s.101). För att inte tala om den uppsjö av bloggare, influencers och appmakare som oavlåtligen lyfts fram som lyckade mänskliga exempel. Att hålla digital och existentiell balans blir därmed svårare än någonsin, vilket kanske förklarar succén för vägledande populärvetenskapliga böcker om hjärnan och dess digitala fiender. En modern sorts självhjälpsböcker, alltså.
Mest av allt måste vi skydda våra barn och unga, digitala infödingar som varken har växt upp med analoga alternativ eller har samma kritiska tänkande. Risken att de fastnar i digitala beroenden är stor, och det är vårt ansvar att hålla dem borta från farorna.
Hansen, Nutley och Gospic är alla skickliga populärvetenskapliga skribenter. Och att det tar sitt folkbildande ansvar på allvar är glädjande, speciellt då många av dagens forskare ägnar sig mer åt att maxa sin publikationslista och delta i snäv inomvetenskapliga dialog än den tredje uppgiften, att ge tillbaka till det samhälle vars skattemedel bekostar det mesta av forskningen.
Att hjärnan och hjärnforskningen hamnat i så starkt fokus just nu, väcker frågor och funderingar. Självklart hänger det samman med den snabba och djupgående utvecklingen som pågått inom neurovetenskapen under de senaste decennierna. Sannolikt beror det även på andra saker, inte minst dagens individcentrerade samhällsklimat. För ingenting är så individcentrerat som hjärnan. Med neurovetenskap kan man snäva ner multifaktoriella problem, göra dem enkla och även skjuta över dem på individen. Dessutom är det oftast både enklare och billigare att skriva ut piller än att erbjuda mer långsiktig psykoterapi och skapa inkluderande sociala verksamheter. Men visst är neurovetenskapen viktig och fascinerande. Så gärna mer hjärna, bara den kopplas till andra hjärnor och det samhället vi alla lever i och bär ansvar för.
