[191203] ”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”
Det är smärtsamt vackert och poetiskt och vitt nästan rakt igenom. Men det vita kontrasteras effektfullt mot det mörka; de mörka ögonen, den svarta jorden, sorgens tunga slöjor. Den gasvävsomslutna tunna romanen, Den vita boken, utgår från färgen vit och är en sorgesång över en död syster. Tre år innan berättarjaget föds hade modern fått ett annat barn, en flicka som dog efter två timmar i livet. Den första timmen med ögonen slutna, den andra med dem spöklikt öppna. Sedan sveps den lilla kroppen i vita lindor och ett vitt skjorttyg, innan den grävs ner i jorden.
”Så hade du levt vidare efter de där första timmarna
skulle jag inte leva nu.
Mitt liv innebär att ditt är omöjligt.
Det är endast i glipan mellan mörker och ljus, i
den blåaktiga springan, som vi kan komma varandras
ansikten nära.”
Den sydkoreanska författaren, Han Kang, föddes i Gwangju 1970 och slog igenom stort med romanen Vegetarianen med vilken hon 2016 belönades med Man Booker International Prize. Vegetarianen och Levande och döda finns båda översatta till svenska, men då från engelska. Den vita boken däremot är, vad jag kan se, fläckfritt direktöversatt från koreanska av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Det är Natur & Kultur som publicerar (det är några månader sedan nu).
Boken inleds och avslutas med denna tragiska historia med den döda storasystern, och det är som om ”jaget” har fastnat i det där, i lindornas och skjorttygets vita, i döden, trots att hon själv alltså inte ens var född när systern dog. Däremellan breder att antal korta texter ut sig över sidorna; likt svarta fotspår i snö. I dessa texter befinner sig jaget i en främmande stad långt hemifrån. Som det verkar en stad i Europa, en stad i snö och som sönderbombats under Andra världskriget. Hon går omkring, ser och upplever staden med sinnena vidöppna, och jag blir själv ytterst sensibel vid läsningen och ett tag efter jag lagt ifrån mig boken. Jag drar medvetet ner mitt lästempo för att inte rusa förbi dessa förnimmelser ”Ibland är min tidsuppfattning särskilt skarp. Det händer speciellt i stunder av smärta.” Det verkar som att hon i det mesta förknippar och drar associationer till den döda systern, för mig svalnar dock texten något i det att jag har vissa problem att alltid se kopplingarna till de lösa fragmenten.
I de två första delarna skrivs det om en ”hon”, men i den tredje berättar ett ”jag”. Jag kommer ofta att tänka på vietnamesiskan Kim Thúy, på hennes poetiska precision, på vackert beskrivna hemskheter. Men Han Kang kulturfärgar knappt alls sin text som Thúy gärna gör. Vi får med andra ord inte många dofter från Sydkorea, även om de finns där nånstans i de vita dimmorna
”Det är (antagligen) bara hennes modersmål som har uttrycket ”att le vitt”. Ett ansikte som ler avlägset, tröstlöst, med en renhet som när som helst kan brista. Eller ett sådant leende.”
Hon går längs gatorna i den främmande staden. Hon ser i ett fönster tunna spetsgardiner och frågar sig om vi reagerar på det rena för att vi är obefläckade inombords. Jag märker att det finns så många ställen i boken som jag skulle vilja citera, så många vackra textstycken, inte minst de med direkt plågsamma tankar och filosofier. Istället kan jag rekommendera er att läsa själva, en bok som är väldigt annorlunda i stil och ton än genombrottet Vegetarianen.
Det finns också en rad foton interfolierade i boken. Fotona (av Douglas Seok) är från en performance, Thread, Han Kang gjorde i Sydkorea 2018.
Bara ett citat till
”Och hon glömde ofta bort,
Att hennes kropp (att alla våra kroppar) är ett hus
byggt av sand.
Att det alltid har rasat samman och att det
fortsätter att göra det.
Att det oupphörligt rinner mellan fingrarna.”
