[191129] Hur ska vi hantera framtiden? Så kan man beskriva kärnan i den nyutkomna boken Slaget om framtiden, skriven av akademikerna Jenny Andersson och Erik Westholm. För framtiden är mer aktuell och omstridd än någonsin, vilket framförallt beror på klimathotet.
Här diskuteras olika sätt att förhålla sig till framtiden. Exempelvis i vilken grad vi väger in framtiden i nutida beslut. Kör vi bara på med extra allt, som inget har hänt och inget ont någonsin kommer att hända? Eller bryr vi oss om det och dem som kommer efter oss?
Här anknyts till den tyske modernitetsfilosofen Hans Jonas försiktighetsprincip (precautionary principle). Jonas, som var verksam under decennierna efter andra världskriget, konstaterade redan då att teknologin kommit så långt att vi kan förinta oss själva, vilket manar till försiktighet i beslutsfattandet. Dagens generation är med detta synsätt ansvarig för beslut som kan påverka – skada eller rent av förinta – livet för kommande generationer. Med detta kommer the imperative of responsability, en ansvarighetsprincip som bör stå i förgrunden för individen och samhället.
Men hur mycket av detta praktiseras egentligen på politisk nivå idag, nu när en förkrossande mängd forskning pekar på att klimatkrisen är akut? Frågan lösgör sig under läsningen och biter sig fast. Speciellt då Aktuellt nyligen (27/11-19) innehöll ett inslag om Severn Cullis-Suzuki som i sin ungdom höll ett skarpt uppfordrande och vädjande tal till deltagarna på FN:s miljökonferens i Rio 1992, ett tal liknande dem som Greta håller nuförtiden. Enligt Cullis-Suzuki fanns en större konsensus och beslutsamhet att agera i klimatfrågan 1992 än idag. Det har sedan dess uppstått låsningar och splittring i miljöarbetet, detta trots att läget är värre än någonsin.
Åter till Andersson och Westholm, som låter brittiska sociologen Barbara Adam ta över stafettpinnen från Hans Jonas. Enligt Adam måste vi väga in framtiden i dagens beslut, långt mycket mer än nu. Vi måste ha försorg om kommande generationer, en omsorg riktad mot framtiden där vi använder såväl vår vetenskapliga kunskap som vår empati.
Här sker ett partiellt brott med den vetenskapliga och filosofiska tradition som dominerat sedan upplysningen, med Karl Popper i spetsen, där alla beslut ska vila blott och bart på evidens. I Adams vision ska besluten självklart vila på evidens – alltså dagens vetenskapliga sanning – men också inbegripa en empatisk princip, en försorg som riktar sig mot framtiden. För eftersom framtiden inte är klar, kan vi inte heller äga fullständigt evidensbaserad kunskap om den, men vi kan göra prognoser och hysa empati för framtiden och de livsformer som kommer att finnas där. Vi måste sålunda göra värdeantagande om framtiden, tillmäta den värde och omsorg trots att den inte föreligger ännu.
Andersson och Westholm påpekar att när alternativa vägar till framtiden ”inte är synliga så framstår ’business as usual’ som den enda vägen och resultaten är därför en skenbar politisering; det finns bara en väg framåt” (s.165).
Dagens modeord är resiliens, en etikett som sätts på allsköns institut, projekt och agendor. Resiliens betyder uthållighet, men det låter säkerligen snyggare och skarpare med detta anglifierade nyord. I enligt med det måste vi bygga in mer uthållighet i samhällsplaneringen och i våra liv, annars kollapsar det och den feta fakturan skickas till framtidens människor.
Samtidigt kan man fråga sig hur väl detta rimmar med den liberala globalkapitalismen inneboende funktionssätt, där ett kortsiktigt ekonomistiskt tänkande sedan länge driver politiken. Tillväxtsiffror, kvartalsrapporter och makthavares snabbt ihopskrivna twitterkommentar pumpas ut och ger recensionsunderlag för samhällsutvecklingen, inte bara den ekonomiska, utan också den politiska utvecklingen. Är vi på rätt väg? Lyckas regeringen eller inte? Snurrar de ekonomiska hjulen som de ska? Är allt bra eller är allt skit? Tyckokratins flockrörelser rusar runt på reptilhjärnas reservat – de sociala medierna som både hög och låg använder och påverkas av allt mer idag? Inte minst världens mäktigaste man som låter sina megalomaniska och narcissistiska humörssvängningar rusa och rasa runt på Twitter.
Till detta ska läggas allt mer snabbgående opinionsundersökningar, mediekampanjer och spelteorier, där det mesta ska mätas med nuets smala måttstock. Vinsten ska vara tydlig och den ska komma NU. Så: Hur lätt är det att ha försorg om framtiden under dessa omständigheter? Och är vi riktigt nöjda med sakernas tillstånd idag?
Adam menar att vi klampar runt i tidkonflikter – där naturlig, social och historisk tid sliter i oss. Den naturliga tiden bygger på organiska växtprocesser, det som sker i naturen, medan den sociala tiden är den som vi upplever tillsammans med andra, tiden vi pratar om vid köksbordet, tiden som vi ställer våra klockor efter och som sätter agendan på jobbet och i det sociala livet. Men den sociala tiden är ingalunda okontroversiell; det räcker med att erinra oss tiden då en tonåring ska komma hem på kvällen eller arbetstidsavtal för vårdpersonal.
Vid sidan om detta har vi den historiska tiden, den som delar in vårt och andra liv i epoker, den som vi ofta ser som linjär och pekande mot framtiden. Adam använder begreppen futures present och present futures. Futures presents är alla dessa framtidsfrön som sätts idag, medan present futures betecknar linjer som leder in i framtiden, linjer vi kan se redan idag. Eller omformulerat: att klimatet blir varmare kan vi se redan idag, men vilka effekter detta kommer att få kan vi bara föreställa oss, mer eller mindre precist och vetenskapligt.
Kanske låter detta flummigt. Många vill ju ha säkra siffror på bordet här och nu, annars får det vara. Peka med hela handen och säg som det är.
Men lika förförisk som tvärsäkerheten kan tyckas idag, lika sårbar gör den oss vid oväntade utfall imorgon. För vem av alla tvärsäkra och högt tilltrodda (och synnerligen välavlönade) ekonomer hade förutsagt den senaste finanskrisen? Detta trots deras förment enorma kunskap om börser och konjunkturer. De absolut flesta vilade i förvissningen om en stadigt fortskridande högkonjunktur, vilket fick dem att pytsa ut osäkra lån till höger och vänster. Sedan fick ju många av dem bonus för detta beteende också; det ska vi inte glömma.
Liknande hände med många fullblodsliberaler som trodde att omgivningen var enig om den liberalkapitalistiska ordningens förträfflighet och överlägsenhet efter murens fall 1989. Inget mer ideologiskt tjafs nu, liksom. Sedan kom alla dessa populistiska, auktoritära och antidemokratiska rörelser som vi ser växa nu igen…
Tvärsäkerhet eller flummighet? Hur framtiden gestaltas, kan alltid diskuteras. Säkert är i alla fall att denna bok kan hjälpa oss att bringa reda i diskussionen, att skärpa vårt tänkande och få oss att se fler alternativ än dem mitt framför näsan. Detta är ett speciellt viktigt vaccin idag då många makthavare antingen blundar för framtiden eller låser den till sin egen politiska eller ekonomiska agenda. Att boken sedan är formulerad på en klar och njutbar populärvetenskaplig prosa – utan snårig och tuggig vetenskaplig jargong – ger ett extra plus.
