[191122] Sex starkt individuella konstnärskap har stämt möte i Trollhättans konsthall i ett utställningsprojekt kallat Dialog. Det är en fortsättning av det som visades på Not Quite i dalsländska Fängersfors i somras. Även för den som tog tillfället i akt då, finns goda skäl att nu bege sig till konsthallen i det gamla Nohabområdet för att uppleva hur en idé mognat och utvidgats.
För här är det konceptet som stått i centrum, själva mötet mellan konstnärerna och de samtal om konst som de parvis fört och som presenteras i en bok eller katalog som färdigställts till utställningen i Trollhättan. I den är det konstnärerna själva som svarar på varandras såväl raka som mer komplicerade frågor om sitt skapande. Allt i syfte också att ge betraktaren diverse nycklar till mötet med de olika konstnärskapen.
Det hela bygger på en idé av de i Uddevalla verksamma konstnärerna Tommy Andersson och Jerry Williams. Med tanke på den galleridöd som drabbat inte bara Uddevalla och att konstnärer i allt större omfattning arbetar väldigt ensamma så var tanken att möta ett behov av att få möjlighet att diskutera vad man håller på med. Konstnärerna är utvalda för att representera olika generationer och vitt skilda uttryck. In i
projektet bjöds därmed två i Västsverige verksamma konstnärer, Mikael Fagerlund och Kent Karlsson, och två från Stockholm, Sigrid Sandström och Mark Frygell. Texterna i katalogen visar sig också ha utfallit väldigt individuellt och huvudsakligen handla om att kommentera sitt eget konstnärskap än varandras.
Mikael Fagerlund och Jerry Williams har valt att uttrycka sig på engelska utan att det tyckts nödvändigt att översätta medan övriga fyra håller sig till svenskan. Kent Karlsson, som arbetar mycket med platsspecifika verk, ägnar sin text mindre åt sina bidrag i Dialog än att reflektera över ett av sina offentliga verk, som kan ses på Bastionsplatsen i Göteborg, gjort till minne av förintelsen med titeln Mörker, Väx Morgondag och finns avbildat i katalogen.
Mer än på Not Quite har i Trollhättans rymliga konsthall måleriet fått ta större plats
och definierar sig som en överlevare av rang i starkt skiftande uttryck. Här kan man följa en process från berättande, eller med den konstvetenskapliga termen ”narrativa” tekniken, mest utpräglat i Mark Frygells målningar, till allt större abstraktioner. Där är Tommy Anderssons ambition att låta själva färgen utgöra motivet i sin strävan att utforska färgernas inbördes relationer. Hans inställning att bilden kan vara ” hämmande och hindrande” för måleriet uppenbarar sig alldeles särskilt i det urval informella målningar han här visar med rötterna i den abstrakta expressionismen. Där kan man bland annat hitta en konstnär som Philip Guston, som Andersson refererar till i katalogen i sin ambition att förklara sitt förhållande till måleriet. Han får färgen att i stora sjok stundom ge intryck av att befinna sig i rörelse.
Den här artikeln blir snarare en kommentar utifrån texterna i katalogen än en konventionell recension. Utställningen representerar så många skilda uttryck och tekniker att den är svår att ta ett samlat grepp om. Särskilt överraskad blir jag av Sigrid Sandströms fenomenala målningar eller visuella sensationer, som hon själv benämner dem. Särskilt som det är ett nytt konstnärskap för mig, trots att hon är en flitig utställare, framför allt i östra Sverige och internationellt.
Det är stor skillnad på dessa målningar och den installation av en samling små fristående bilder på ställningar, facies kallade, som var hennes huvudsakliga bidrag på Not Quite-utställningen, gjorda just för den miljön. Redan då aviserade hon att det i Trollhättan skulle bli något helt annat. Stora målningar. Det var ingen överdrift. För i Trollhättan gäller storskaligt måleri, där hennes dova färgskala, akryl på polyesterduk, anbringas på ett sätt som skapar ett djupseende. Bilderna ger intryck av collage, nästan som tredimensionella med sina skarpa gränser mellan geometriskt eller organiskt formade motiv. Här kan man faktiskt tala om motiv trots att bilderna lär definieras som abstraktioner. Det är som om delarna i en målning befinner sig i rörelse och jag anammar hennes eget uttryck om att ”målandet kan jämföras med en sorts tillämpad form av filosofi”. Det är ett oerhört spännande och suggestivt måleri. Ambitionen att ta ut svängarna vittnar om hennes kontakter med konstklimatet på andra sidan Atlanten, dit hon kommer att flytta ett par år nu sedan hennes tid som professor i fri konst på Konstakademien i Stockholm avslutas.
Om det förr var centraleuropeisk konst som inspirerade svenska konstnärer så tycks inspirationen alltmer ha sökt sig västerut, som för Tommy Andersson. Sigrid Sandström påpekade vid vernissage av Dialog i Trollhättan att det är stor skillnad mellan Sverige och Amerika i och med att där pågår många konstsamtal samtidigt medan det i Sverige nästan bara ryms ett tema i taget.
Men hon tycktes övertygad om att det stundom dödförklarade måleriet är på frammarsch igen. Det kan också se sig bekräftat genom att Sigrid Sandström är en av 27 svenska konstnärsskap som ska visas på tema ”Landskapsmåleri då och nu” i Bonniers konsthall i början på 2020.
Sandströms dialog-partner är Mark Frygell, yngst i gänget, också han målare i det större formatet men ytterst figurativt i en helt annan tradition. Hans väg fram till det måleri han visar i Dialog har jag inte följt. Men där har funnits många anhalter på vägen, som han själv beskriver i sin ambitiösa och intressanta katalogtext. Det är i alla fall tydligt att han mer och mer vågat ta ut svängarna. Han gör heller ingen hemlighet av att han plockar teman ur konsthistorien, myterna, religionen, heraldiken insatta i modernismens bildspråk. Sättet att i vissa fall disponera bilden på duken leder tankarna till den medeltida emblematiken, som i målningarna Big Brawl I och II, bråk 1 och 2 alltså. De är så snarlika i sina kompositioner, där delar av människokroppar slängts ut som motiv utan egentligt sammanhang men förmedlar kraftfulla uttryck, våldsamma å den ena sidan, lust- och lekfulla å den andra. Det säger något kusligt om den smala skillnaden däremellan.
Halva konstnärsstyrkan i Dialog har jag haft större möjlighet att följa genom åren, då de i större utsträckning varit verksamma i Västsverige. Duon Kent Karlsson och Jerry Williams arbetar skulpturalt i vitt
skilda tekniker och uttryck. Box Art-traditionen har Jerry Williams haft med sig från USA och vid den lästen har han förblivit. Han etablerade till och med ett Box Art-museum i Tanumshede på 1990-talet, men fick ge upp efter ett par år. Hans tidskrävande, dockskåpsliknande verk, med sina dramatiska och mångtydiga scener med mytologiska eller dagsaktuella teman, har till Trollhättan fått ett nytillskott kallat ”Grannar”, som prickar in diskussionsämnet för dagen, ensamheten. Han har som sin dialogpartner inbjudit Kent Karlsson, vars verk skapar de rumsliga avtrycken. Det första som möter i hallen är en silhuett i corténplåt i naturlig storlek av en flygel med locket uppställt. Han har på sitt välkända sätt lika nära till humorn som till tragiken genom sina verk. Ett självspelande dragspel längst in i hallen är ett exempel.
Mikael Fagerlund fortsätter sitt naturvetenskapliga utforskande av olika dimensioner och vad han ser som sitt visuella språk, som fjärmat sig stort från de arkitektoniska skulpturer och monokroma målningar, han kom att definieras med under sin tidigaste konstnärsbana. Sedan länge handlar det framför allt om måleri i en extrem form på gränsen till det skulpturala, där materialen är akrylglas och vinylfärger i sina mest renodlade former av rött, gult, grönt, blått och ett ständigt utforskande av ljusets inverkan. Hans resonemang i katalogen går i stort sett ut på att ett visuellt språk, som han ser sina verk som, kan upplevas som förbryllande, därför att det inte kan förklaras med ord utan att förlora någonting. Med det sätter jag punkt.
Vad som kommer att ha hänt med den här utställningen när den i april 2020 når Galleri Thomassen i Göteborg ser jag fram emot.
