[191116] Jag citerar ur en recension av Döden, producerad av Skogen 2013, liksom love walks designad av Johan Rödström:
”Det är kanske så, att vi lika lite önskar döden ledsagad av ord som gudsuppfattningen av bilder.
Om Skogens dödsvandring hade varit ordlös, även ljudlös – vad hade det i så fall inneburit? Jag tror det hade kunnat betyda, att ett några av ”åskådarna” hade klappat ihop. Så påträngande är deras senaste ”föreställning”.
Det kräver med andra ord en del teknik för att hålla distans i situationen, för att inte låta sig överväldigas på ett felaktigt sätt.”
Det finns i Johan Rödströms arbeten ett moment av utmaning, överraskning och just överväldigande, jag minns att jag under förloppet i Döden upplevde hur två förlorade barn trängde sig på, som jag inte haft i tankarna under lång tid, liksom upplevelsen av privilegiet att få dö ”på ett ungefär” under iscensatta, teatrala, s.k ”ordnade” former. I fallet love walks gäller något liknande både i förhållande till deltagande och åskådande. Vi som deltar skådar staden och blir själva skådade, ständigt uppmanade till förhöjd sensibilitetsnivå samtidigt som de vi passerar bara står och gapar. ”Vad gööör ni?!” frågar någon, andra tittar bort, mest intensivt betraktas vi av dem som sitter skyddade bakom ett fönster, t.ex på ett kafé.
(Det är spännande att Cecilia Lagerström på Teaterhögskolan just utkommit med ett forskningsarbete som berör den vardagliga uppmärksamheten, Konsten att gå. Där beskrivs en ständigt undersökande vandring, i första hand i staden, i princip utan storvulna teatrala iscensättningar. Men de finns där, i ett vitsminkat kvinnoansikte, i en bestämd klädsel, de är inte skyddslösa möten med en stad stadd i förändring, grundscenen som skildras i Walter Benjamins Passagearbete, där han på ett socialvetenskapligt plan reflekterar varusamhällets påverkan på individen i sitt sätt att exponera varan, materian via de inbyggda passagernas glasfönster. Den av författaren nogsamt iakttagna flanören på tröskeln till en ny tid, som han mer förnimmer än medvetet iakttar, det begynnande varusamhället.
Lagerström konstaterar också Haga-kvarterens varumarknad men hennes undersökning föds ur träningslokalernas perspektiv, som riktar uppmärksamheten inåt och vad det till sist skall resultera i återstår att se. Det är och förblir laboratorieteaterns och den konstnärliga forskningens styrka och svaghet, dess fortgående självmedvetenhet och ständiga fördjupning, som däremot inte på ett lika självklart sätt banar väg för att spränga de yttre ramarna.)
Tillbaka till Rödström måste man tillstå, att vi har ingen aning om vad vi gör, rösten i hörlurarna vi har uppmanar till medveten sensitivitet, den obekväma anoraken vi krånglat på oss gör oss överdrivet synliga och rörelserna klumpiga, men långsammare än vanligt, vilket skapar tid, tid för att tänka på omgivningens villkor, utseende och känseln i den fysiska strukturen av ett regnvått berg.
Plötsligt lägger jag märke till, att det lyser som en sol i brösthöjd på min anorak, men bara på min. Efter några minuter lyser emellertid alla på samma sätt, det är ”föreställningens” höjdpunkt, ögonblicket då verkets titel tar gestalt. Alla ler, ”publikens” frågor mångfaldigas.
Så långt kärleken och livet, när sedan döden åter är temat på 3:e våningen ett par dagar senare, märker man hur svårt ett samtal om ämnet kan vara, inte minst om det föregår uppträdandet. Det är ett samtal som kräver ro, framför allt gränslös tid.
Men Benedikte Esperis strama form övervinner hindren, fyra plagg hängs upp mitt emot varandra längs scenen som är inramad av tjugotvå bildlösa monitorer, det kan vara den dödes kläder eller de sörjandes, allt rör sig mot slutet, det är så perfekt det kan bli och samtalen efter föreställningen äger rum på en lugnare nivå.
Över Michele Collins arbete vilar alltid en bedårande uppsluppenhet som driver aktionen framåt. I det här fallet har hon satt tänderna i en av många fascinerande texter av parisboende amerikanskan Gertrude Stein (1874-1946) som hon och hennes medarbetare belyser genom okynniga glödlampor och en musikalisk komposition som känns sällsynt levande: en saxofon som tycks andas på egen hand, ljudstycken och markeringar av rytm som kommer droppande i sakta mak.
Det kräver en viss miljö för att konstnärer av Steins typ skall falla på plats, ett mer eller mindre avantgardistiskt paradis som med jämna mellanrum inträffar för att sedan försvinna igen, det krävs en beredvillighet att ta emot det som inte i första hand kan eller skall förstås på ett intellektuellt plan – kanske inte alls förstås. Michele Collins är en av dem som verkligen har sinne för att ge Steins formuleringskonst fysisk närvaro, namnge det stycke text som heter Margaret Ida and Helena Annabel – känn på det igen: Margaret Ida and Helena Annabel… och föreställ er hur orden för varje gång de framsägs blir till levande materia som nästan går att ta på och som visar, att det är något av en förutsättning vad angår Steins texter, att de tar kropp i form av läsning.
Om det verkligen sker vinner man i gengäld ett övermått av inre frihet, en av modernismens största gåvor till mänskligheten!
Vilket också är en röd tråd i Nils Olssons avhandling om bl.a Stein: att det handlar om texter som bara till fullo framträder när de utsägs. Samtalet med honom på Teater Trixter (liksom ett par veckor tidigare i ett av de Gahtenhielmska husen) föll också det väl på plats efter en föreställning som skickligt absorberade publikens uppmärksamhet, fick tiden att stå stilla för en stund.
Men inte så länge till. Snart tar gruppen upp en text för barn av författarinnan, man kan nästan inte vänta.
