[191115] Det är ett känt konstaterande av danske filosofen Søren Kierkegaard, att ”livet måste levas framlänges men bara kan förstås baklänges”. Det kan mycket väl ha varit ett grundsynopsis för Roy Anderssons senaste film, Om det oändliga. Det är utan tvekan dess berättarstruktur. Den tar sin början i en Golgatavandring av i dag, där den vanligaste gubben i Sverige släpar ett jättekors uppför backen alltmedan han får utstå spott och spe och förtvivlat frågar sig, om och om igen:
– Vad har jag gjort för fel?!
(Vi förstår inte heller vad han har gjort för fel, men man kommer osökt att tänka på de mardrömsscener som kommer att utspela sig om ett par veckor, när Peter Handke skall ta emot nobelpriset i litteratur.)
Slutscenen i filmen minner däremot om den kommande julhelgen, föranledd av Jesu födelse, den är inte överbetonad, men den innehåller tydliga tecken på advent med In dulci jubilo i bakgrunden. Därigenom föranleder slutscenen den oundvikliga tillbakablicken och filmen handlar om just detta: hur kunde det gå så illa? Vad gjorde Gud för fel med oss människor samtidigt som vi frågar oss:
– Är det inte fantastiskt ändå?
– Vaddå?
– Allt är fantastiskt.
Drömmen lämnar en nämligen aldrig. Den som påstår något sådant ljuger. Marc Chagalls berömda kärlekspar i målningen Födelsedag från 1915 svävar på ’anderssonska’ genom rymden till försiktigast tänkbara vinddrivna sakrala toner och stannar sedan kvar som ett fragment i varje karaktär som uppträder i filmen, presenterade av en stilla kvinnoröst, som ’såg’:
– Jag såg en en ung man som ännu inte mött kärleken, jag såg en kvinna som älskade champagne, jag såg en man som hade tankarna på annat håll – vi ser, men det vi ser förblir fragmenten och när det hela är över, vad var det vi uppnådde och vad var det som gick förlorat? Det är frågorna, som fortsätter att arbeta i oss när filmen är slut.
Det som är allt annat än fragment i Roy Anderssons berättelse genom film efter film är hans djupa förankring i den göteborgska arbetarmiljö där han växte upp. Minnet av den omhändertagande, humoristiske fadern han talat om, minnet av enkelheten och tristessen i den tidens bostäder som kunde blivit förödande, minnet av den svenska gråheten under de år på 50- och 60-talen, när vi ständigt förtalade Sverige för att det var ’tråkigt’ – allt medan potatisen kokade färdigt i en aluminiumgryta av dålig kvalitet, en av de talande detaljerna Andersson också får med sig. Inte heller i mitt barndomshem i Jönköping fanns det några kastruller av rostfritt stål och järngrytorna var emaljerade och gav därför ingen stekyta att tala om. Allt detta skildras som något vardagen var formligen inpyrd av och blotta tanken på att komma undan detta på samma gång fattiga och intensiva arv vore en stor dumhet.
Roy Andersson undgår dumheten och vinner mästerskapet. Allt det monotona, fullständigt monokroma men ack så klockrent träffsäkra, blev till sist till något alldeles fantastiskt och det är i den insikten Roy Anderssons storhet vilar, att han för varje nytt arbete tagit sig längre och längre in i de allra intimaste hemligheterna bakom den existens han erbjuder oss att ärligt och ödmjukt dela med honom.
Vilket en stor publik på biografen Roy i Göteborg gjorde, vid en första specialvisning av filmen i Sverige, onsdagen före den officiella premiären den 15/11.
Roy Andersson är på väg att bli ett nationalarv, lika självklart som Hasse och Tage, folkhemmet och Olof Palme, ett världsarv kanske till och med, i Bergmans spår. Genom sin lugna klarsyn öppnar han portarna mot framtiden på vid gavel, med priserna och lovorden i famnen.
På köpet vann han en filmkonst i bildkonstens tecken. Likt en filmens Birgit Åkesson hittade han fram till en ren form, som visade sig kunna rymma allt – fantastiskt.
