[191113] Gott om tid heter Bodil Jönssons senaste bok. Det är en titel som väcker funderingar, precis som hennes tidigare böcker om just tid, detta förunderliga och gäckande väsen.
För har vi verkligen gott om tid idag? För i den stora dagstidningen som jag följer, står det om de smältande isarna, det allt varmare klimatet och den stigande havsnivå, allt detta inramat av en klocka som tickar. En klocka som tickar ner.
Boken inleds med att hänvisning till farmor. Bodil Jönssons farmor som aldrig hade ont om tid, trots att det saknades tidsbesparande hushållsmaskiner, snabba kommunikationer och tidssmarta appar under hennes tid. Farmor var mindful, som det kallas idag. Hon stod stadigt mitt i tiden, sneglade varken på framtiden eller blickade bakåt.
Lite symptomatisk för denna bok är att Bodil Jönsson allt mer riktar sig bakåt, liksom omfamnar den tid som flytt och knyter ihop tidstrådar. Både sina egna tidstrådar och andras.
Återuppväcker en farmor, berättar om den stigande medellivslängden och att 1700-talets människor förväntades leva blott 35 år, att hon en gång i tiden hade föreställt sig åldrandet som en avsmalnande tratt, men att hon nu vet bättre – att hon inser att åren gör en rikare, på associationer och fördjupade upplevelser, trots att vår kultur hyllar just ungdomen och vänder sig bort från ålderdomen.
En tes i boken är att tiden är vår guldmyntfot, vår enda gemensamma och rättvist fördelade resurs. För en minut och en timme är lika lång för alla, en vecka har sju dagar för alla. För att hålla reda på allt detta rekommenderar Jönsson att vi tänker på talet 112. Inte främst för att vi någon gång nog behöver ringa jour- eller utryckningstjänst, utan för att 112 är de timmar som vi har till vårt vakna förfogande under en vecka, alltså 7 x 16 = 112. Om vi skapar 112 små tomma kort och lägger i plånblocken blir vi varse vad vi har att spela med, vår tidsresurs.
Sedan gäller det att spela vår kort väl, innan vi hamnar på den där filmhistoriskt kända stranden på Fårö där Bergman en gång satte en schackspelare till att spela sitt sista parti.
Även demografi diskuteras, att antalet åldringar blir allt större och att vi lever allt längre. Antalet 80+ personer kommer att öka med 44 procent under de närmaste tio åren, samtidigt som vi lever allt längre. Så nog får vi allt mer tid, även om vi nog aldrig känt oss mer stressade och tidsjagade än idag. Långa liv som rimmar illa med ökad stress och en galopperande konsumtion, åtminstone om vi och planeten ska hålla oss i form.
Vad ska vi då göra för att ta oss ur tidsjakten? För det första skaka av oss vår inre tidsfanatiker. Stanna upp och le åt oss själva och den fåfängliga och förgängliga jakten vi deltar i. Jakten mot klockan. Slappna av och vara pragmatiska, undvika multitaskande – eller mångsyssleri som Jönsson kallar det. Här har ju dagens hjärnforskning tydligt belagt att multitaskande rimmar illa med effektivitet, att den stressar sönder oss och hackar upp våra liv i små meningslösa skräphögar. Bejaka samtidigheten, det som händer just nu är det som gäller. Inte igår eller imorgon. Leva i flödet, i den livsberättelse som vävs just nu.
Jönsson återkommer också till intrampade begrepp från den tidigare bästsäljaren Tio tankar om tiden, som publicerades för tjugo år sedan. Exempelvis begreppet ställtid, alltså den tid vi behöver för att ställa om från en upplevelse till en annan utan att de två upplevelserna äter upp varandra. Vi behöver förarbeta och efterarbeta det vi är med om, processa våra upplevelser annars blir vårt liv en enda gröt. Idag är vår ställtid långt mer hotad än för tjugo år sedan, på grund av all teknologi och alla förväntningar på att vi ska vara nåbara och uppdaterade på alla digitala flöden hela tiden. Otåligheten har drivits upp och med den kommer stressen.
Barn är bra på detaljer, på ställtid och på att leva i nuet. Att inte längta bort eller vilja ta sig utanför ramen här och nu. Här kan vi lära oss mycket. Men ofta tvingar vi barn och unga in i ekorrhjulet idag, mest synligt i medelklassen aktivitetshetsande där unga ofta har fyra-fem fritidsaktiviteter samtidigt. De rusar från aktivitet till aktivitet, ett hetsigt curlande som försvagar deras egen kreativitet och initiativkraft.
Jönsson återlanserar också den kära förkortningen TTT – tankar tar tid. Och nog tar tankar tid, inte minst idag då vi hotas av diverse distraktioner. Så mitt eget råd är DDD, dissa diverse distraktioner, koppla av och koppla på dina digitala flöden medvetet, när du själv vill snarare än att låta dem styra dig. Och överbelasta inte din hjärna, som Jönsson just påpekar. Ge tid för kärlek och relationer, det är vår viktigaste värde. Blir det ändå för mycket, gå ut och skogsbada, som japanerna kallar det. Stäng av telefonen och gå ut i skogen. Låt dig omslutas av skogen, lugnet och stillheten.
Att läsa Bodil Jönsson är både tankestimulerande och tankerenande. Det finns en livsvisdomens renhet här plus en massa genomreflekterad lärdom. Det är avskalat och komplext på samma gång. Eller helt enkelt: en riktigt god läsning.
