[191107] Det man uppskattar så mycket med Atalante är sättet scenen hela tiden har de moderna uttrycken i fokus. Dess ledare, Niklas Rydén betonar ständigt sitt intresse för teknikens utveckling och dess användbarhet i konsten. I It wasn’t me tar man steget fullt ut och konfronterar det mänskliga skapandet med det digitala, AI, Artificial Intelligens, utmanar den empatiska talangens olust i konfrontation med robotens effektivt kusliga brist på vilja.
På filmens område har ny teknik från början varit riktningsgivande för uttrycket, vilket också kommit att påverka dess etiska budskap och reflektion. Då är det också naturligt att programbladet hänvisar till till sex långfilmer från 1930-talet och framåt, bland dem Den andalusiska hunden,
Men man kan också gå motsatt väg. I panelsamtalet efter föreställningen med kompositören och forskaren Palle Dahlstedt och Chalmers-matematikern Olle Häggström dök mitt samarbete på nittiotalet med danska poeten Inger Christensen upp i minnet. I samtal omkring den exakta tekniken i en vald metrisk konstruktion eller andra former av system, t ex Fibonacci-tekniken angående tal, visade det sig hur de för henne utgjorde samma ryggrad som både Rydén och Dahlstedt omtalade som nya utgångspunkter och beståndsdelar i deras egna kompositioner.
Mitt eget strikt impulsstyrda och intuitiva sätt att komma åt nya litterära anslag har varit av helt annorlunda karaktär. Det förhindrade emellertid inte, att jag i samtalen med Christensen, och senare koreografen Birgit Åkesson, ideligen såg hur de olikartade teknikerna på det undermedvetna planet kom att begagnade sig av varandras tillvägagångssätt. Det som i själva verket skulle manifestera i vilken konstnärlig kropp alltsammans resulterat.
Fortfarande är ju insikten i den nya tekniken resultatet av mänskligt tänkande och då är det heller inte förvånande, att programbladet även hänvisar till Theodor Adorno, den framstående tyske filosofen, samhällsanalytikern och musikforskaren, som flydde nazismen 1938 för att bosätta sig i USA.
Jag tillägnade mig Adornos Minima Moralia under mödosamma omständigheter i en icke-luftkonditionerad Ford Mercury på resa från ost- till västkust genom Amerikanska södern sommaren 1988. Gynnsammast tänkbara villkor, däremot, för att göra sitt yttersta, vilket skapade outplånliga insikter i vad verklig ansträngning vill säga. Därför dras jag gärna till ämnen jag i grund och botten saknar förutsättningar för att förstå, därför att jag i slutändan kommer fram till något likaledes nytt, men inom helt andra kategorier!
Det är snarlikt vad läsandet av Simone Weil ger och jag tror det har att göra med att det i båda fallen handlar om intellektuella ur en sekulär judisk tradition som inte räds tanken, som i någon mening består av tanken och därför lägger sig alldeles bekvämt vid sidan av nutiden, hur konsekvent de båda än avvisar de förkastliga dragen i samma nutid.
Det är däremot inte gjort i en handvändning att få till stånd ett samtal som kommer någon vart i dessa känsliga ämnen. (Vad betyder det t ex, att roboten måste sägas vara i avsaknad av varje form av maktlystnad?!) Alla vill säga sitt och till syvende och sist är tiden för kort – men so what? Samtalet kan fortsätta någon annan stans och gör det också.
En annan sak att lägga märke till var, hur manuskriptet till föreställningen beskrevs som sammanfogat av olika fragment, vilket leder tankarna till beatnik-författaren William Burroughs med sina cut-ups, sönderklippta redan skrivna texter, sedan slumpvis sammansatta på nytt. Ett radikalt avvisande av originalitetens predikament liksom av varje sentimentalt förhållande till konsten, något som även kom till uttryck i bakgrundsbilderna i Atalantes föreställning, René Magritte-motiv av anonymitet och ansiktslöshet (en mer renodlad utgåva av alla de oidentifierbara som kommer till synes i Auguste Renoirs målningar av storstadsmänniskan), vilket återigen ger en fingervisning åt det uppslukande, rymden, den tidlösa utforskningen av universum, det den enskilda konstnären vänder inåt, mot sitt eget oavslutade väsen. Så uppstår ett ständigt hänvisande till något som varit och något som blir, inte bara i resonerande utan också i rent materiell mening.
En sällsynt rik kväll på teatern, som man blev rent yr i huvudet av.
Det samma kunde sägas om ett samtal i Göteborgs litteraturhus om att skriva samtiden, vilka nya uttryck iakttar man i böckerna? Men det var som om samtalet inte förmådde lämna startpunkten, inga nya referenser bereddes plats och något att i dag betrakta som en no-brainer, att TV-serien övertagit följetongens, dvs romanens roll, att många av tidens stora berättelser är det numera långfilmerna som skriver, det möttes av tystnad från panelen, som på frågan om filmkonstens utveckling var något de också följde i pur förskräckelse svarade tvärt nej.
Det innebar bl a, att den i år Augustnominerade Osebol av Marit Kapla förblev okommenterad under kvällen. Boken visar i en rad avseenden, inte bara på en vig berättarteknik i kollektivromanens form (författaren har själv hänvisat till nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj som inspirationskälla), den innehåller också ideliga ’åkningar’ och interaktioner i texten, som skapar fascinerande rörelser och nya perspektiv,
Det filmiska inflytandet i sig ingenting att förundra sig över, Kapla var i många år en huvudkraft i Göteborgs Filmfestival, däremot väckte det mer än förvåning, att en samlad panel bestående av författaren Amanda Svensson, litteraturredaktören i GP och tillika ledamoten i Augustprisjuryn Victoria Greve samt författaren och en av krafterna bakom samarbetet SKRIFT Martin Engberg, 2019 gav uttryck för att leva med filmkonsten som ett icke-fenomen. Hur kan man bosatt i England, vilket Amanda Svensson är, undgå en chockerande samtidsskildring av underutveckling mitt ibland oss som Ken Loachs Sorry We Missed You? Och alla de andra konstarterna? Har den litterära scenen förvandlats till en inåtvänd sekt?
Man måste fråga sig vad som har hänt. För en lundastudent på 1960- och 70-talen var Filmstudion en självklar samlingsplats för det intellektuella samtalet i staden, den nya filmen/vågen från Frankrike och Prag och auteurerna våra hyllade förebilder, Godards Leva sitt liv startpunkten för ett revolutionerande kvinnomedvetande, här finns sannerligen att bita i, bli yr i huvudet av, rentav.
