[191101] Att vetenskapliga artiklar kan vara sövande, behöver inte hymlas om. Speciellt idag då det akademiska karriärsystemet uppmuntrar kvantitet framför kvalitet. Ju fler publicerade texter, desto snabbare karriär, detta oavsett om texterna når speciellt många läsare och får större inverkan någonstans.
Denna publiceringshets – byggd på en krass bibliometrisk princip – leder ofta till att det stilistiska hantverket sätts på undantag, att akademiska texter strömlinjeformas och hastas fram eftersom publiceringen i sig är det som räknas.
Samtidigt växer på många sätt klyftan mellan forskarsamhället och allmänheten, ett bekymmersamt tillstånd då en stor del av forskningen är skattefinansierad och rimligen borde skapa bred och påtagliga samhällsnytta, inte bara bygga långa publikationslistor för den enskilde forskaren. Extra problematiskt blir detta i tider av ökande faktaresistens, fejkade nyheter och samhällsklyftor. Allt detta ligger som bakgrund i journalisten Magnus Lintons nyutkomna bok Text & Stil, en publikation som placerar sig i skärningspunkten mellan essä och skrivhjälpsmanual.
Här finns skärpa och talrika exempel på hur man ”pimpar upp” akademisk text och rapportprosa. För stil och innehåll fungerar i samspel. Inget material vinner på att kläs i grå särk eller i exkluderande jargong. Läsaren och skattebetalaren kräver sin respekt, även av den vassaste karriärsforskare.
Vad är nyckelfaktorer när man ska hotta upp sin text? Rörelse, fakta, ljus, poäng och tilltal är några begrepp som Linton lyfter fram och sedan förklarar. Texten måste engagera, vilket bäst görs genom rörelse, att skriften rör sig mellan det uppenbara och konkreta, det svåråtkomliga och abstrakta. Att något dyrkas upp och uppenbaras för läsaren genom det slående exemplet, att det sänds ljusbågar mellan det lilla och stora, det närliggande och avlägsna.
Här behövs en stark start, något energigivande som griper tag i läsaren och öppnar upp tankefåran. Inte sällan inleder många akademiska skribenter med en torr och garderande varudeklaration över textens innehåll och där stryps mycket av läsarens nyfikenhet. Resten dödas av trista titlar, tam rubriksättning och grå forskarjargong. Detta ”befriar författaren från arbete men straffar läsaren”, menar Linton (s.204). Det blockerar vägen för berättandet.
Även fakta behöver spetsas till, inte föras fram med skygglappar, snårig expertjargong och dubbelgarderingar. Med direkthet och slagkraftighet uppstår dock risk för faktafel, vilket kan äventyra det akademiska anseendet, men att illustrera det unika i en viss faktauppgift behöver inte vara svårt, exempelvis genom att lyfta fram det slående i en historisk epok, dess människors och miljöer. Pregnanta citat hjälper till; den distinkta mänskliga rösten engagerar mer än det generiska konstaterandet.
Även läsartilltalet är viktigt. Ingen blir gladare av att skribenten strösslar med ”jag” eller i andra änden gömmer sig bakom långa substantivfraser, typ ”Vid en närmare analys av de meningsskapande och multimodala praktikernas specifika diskursiva innebörder…” Alltför många passivkonstruktioner sänker också temperaturen och släcker ljuset i texten.
Magnus Linton är en erkänt skicklig och framstående skribent, vilket också visas i de mångtaliga exemplen. Egna exempel som kanske retar upp en och annan läsare som inte riktigt gjort upp med sin inneboende Jante. Själv uppskattar jag att man gräver där man står, speciellt om man har mycket att komma med. Varför spara på krutet?
Allt detta hakar i en av Lintons teser: att den akademiska texten ofta blir för defensiv, att garderingar, krångligheter och gråskalor gör läsningen trist och trög. Samtidigt fyller denna försiktighet en uppenbar funktion; den visar att kunskapsproduktionen aldrig är definitiv, att nya rön bygger på tidigare, att forskningsfronten ständigt rör sig framåt. Men denna rörelse får gärna ske med större respekt för läsaren och samhället än idag.
