[191025] Det blir senhöst och på nyheterna rapporteras om bränderna i Kalifornien, som enligt uppgift blir allt värre. Nu senast har 50.000 personer evakuerats från sina hem norr om Los Angeles, i en brand som föregåtts av många tidigare bränder.
Även längre norrut, runt San Francisco, får många människor lämna sina hem. Och visst känns det sorgligt välbekant. Hälsingland, Amazonas, Kanarieöarna och nu Kalifornien, det mesta tyder på att vi tvingas vänja oss vid ett ökat antal bräder runt om i världen, nu och i framtiden.
Höjd beredskap, ökad oro och förstörda livsmöjligheter, allt detta skrivs nu i stora siffror på notan över det som vi får betala för att inte klimathotet hörsammats i tillräckligt hög grad.
Under sena höstkvällar tittar jag på succéserien The Affair. Även den utspelar i Kalifornien, bland rika, snygga och vältränade människor. Människor som visserligen har problem, men som bor i snygga hus, kör flashiga bilar och saknar grått hår och rynkor i ansiktet. Människor som arbetar som framgångsrika designers, skådespelare, konstnärer, författare och PR-konsulter. Alla bor de i Kalifornien, i den mytomspunna regionen som så länge har regisserat och digitaliserat våra drömmar. I tv-seriens slutavsnitt får huvudpersonerna åka helikopter genom staden för att hämta sina barn på grund av kollapsade transportsystem och tät stickande brandrök.
Genom hela serien illustreras och kommenteras Kalifornien, som verklighet och som hägring. Platsen där man blir rik, känd och beundrad. Eller omtalad, omsusad och omskriven. Platsen där man leende går fram på Sunset Boulevard, visar upp sin superkropp på Malibou Beach eller tar några sirliga steg på Oscargalans röda matta. För det finns ingen annan plats i världen som så tydligt speglar vår tid och dess efterhängsna tro på evig framgång och drömmar om ett friktionsfritt överflöd.
Att det nu rapporteras om vilda och svårhejdade bränder i just Kalifornien kan tyckas vara en tragisk paradox, en förskräckt blick i in en narrspegel där vi ser vår antropocena tid med dess storvulna och sårbara föreställningar om att människan är allting mått och mening, vilket ger oss frikort till att föröda och förstöra planeten och beröva kommande generationer livschanser.
För något djupt tragiskt är det med allt detta lidande och allt detta självförhärligande som tillsammans präglar vår tid, en tid då någon enstaka procent av jordens befolkning äger mer än resten, där 15.000 barn dör varje dag av sjukdomar som enkelt skulle kunna botas enligt Unicef och där Världens Mäktigaste Man inte försitter ett tillfälle att skryta och skrodera om hur storartad han är, hur storartat hans land är och storartat han ordnar det för resten av den mestadels avundsjuka och otacksamma världen.
Samtidigt rapporteras det allt oftare om klimatvänliga teknologier som får allt skarpare konturer och allt större bärkraft, men som samtidigt sägs vara för dyra och osäkra för att regeringar och företag ska vilja satsa på dem fullt ut.
Vi hör också om en oljelobby som under årtionden har gjort allt i sin makt för att förstöra och förhindra alla tänkbara satsningar på alternativa drivmedel och som göder allsköns tokstollar och tankesmedjor för att de ska så skepsis och split i klimatdebatten.
Men mitt i allt detta finns fortfarande hopp. Ett hopp som rent av kan skjuta fart från den glittrigaste och glammigaste av platser, åtminstone om vi ska tro på alla de teorier som gör gällande att vi människor påverkas mer av känslomässigt berättande än av torra konstateranden när vi ska skrida från tanke till handling. För det talas ju intill leda om berättelser i dagens offentlighet, att vi behöver starka och engagerande berättelser som leder oss framåt, i politiken, i näringslivet och i vardagslivet. Och förhoppningsvis kan den kaliforniska katastrofen kanaliseras om till något positivt, göras om till en bärande berättelse som visar att solidaritet och samarbete är långt mer verkningsfullt än förljugen framgångskult om vi ska skapa hållbar och långsiktig överlevnad på vår misshandlade planet.
