[191024] Under det glada 1960-talet förekom som bekant ett utbrett bruk av diverse droger, bland dem LSD och Psilocybin. LSD är ett preparat som experimenterades fram inom den medicinska forskningen i Schweiz redan 1938 men befanns terapeutiskt och kommersiellt utsiktslöst. Psilocybin är ett svampgift, som använts rituellt i Centralamerika i flera hundra år. Båda dessa så kallade psykedeliska preparat förbjöds, men på senare år har det i USA bedrivits en allt intensivare forskning för att utröna om de inte kan vara medicinskt användbara. Det är inom denna forskning som den amerikanske vetenskapsjournalisten Michael Pollan fördjupar sig i boken Psykedelisk renässans.
Som framgår redan av titeln har Pollan en positiv hållning till de aktuella preparaten, ja, under resans gång blir han själv användare av dem, och tillskriver dem ett ”upplevelsevärde” som går utöver eventuella positiva medicinska effekter. Sådana kan alls inte uteslutas, behandling av depression och ångest kan vara aktuell, och det finns experiment som tyder på att patienter nära döden kan få det lättare att försona sig med det förestående slutet om de ges en psykedelisk drog. Pollan lägger stor vikt vid begreppen ”set” och ”setting”. Den som tar en psykedelisk drog bör vara inställd på att hon ger sig in i ett äventyr som kan bli riskabelt och hon bör inte vara ensam. Pollan menar att läkemedelsindustrin inte vill se mer av den här forskningen, eftersom man där helst vill sälja preparat som måste tas under lång tid, medan, säger Pollan, en psykedelisk drog kan ha terapeutisk effekt bara genom att användas vid ett enda tillfälle.
Pollan går alltså från att vara kritisk granskare till att bli apologet. Inte helt förtroendeingivande. Men han ger en intressant inblick i vilka antaganden och överväganden som styr forskningen om de psykedeliska drogerna.
/Christian Swalander
Michael Pollan
Psykedelisk renässans. Den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens
Fri tanke 2019
