[191020]
Göran Greiders poetiska självbiografi innehåller dikter från hans snart 40-åriga produktion. En del tidigare opublicerade, ett fåtal bearbetade men sammantaget visar de vilken politisk poet han alltid varit. Men han är även en uttrycksfull naturpoet och människoporträtten i hans dikter är rörande fulla av respekt för dem han mött och minns.
Han skriver i bokens första text ”Skuggad” som är hämtad ur diktsamlingen ”Pasolini i Stockholm” från 1989, att när han växte upp i en liten glesbygdshåla – utanför Vingåker i Sörmland – utan samtal eller böcker ”i en väldig sorlande tystnad, visste jag att det alltid fanns någon vid sidan av mig själv som var jag.”
Han kommer från ett arbetarhem, de var fem bröder (”och en okänd syster”), pappan var till sjöss i unga år men berättade sällan något om det. Modern minns han som strävsam ”med stora fång av tvätt i något hyreshus” men några litterära rötter fanns inte att hämta i hans hem.
De korta dikterna dominerar i boken, ofta narrativa till sin form, utan rim (hittar bara en dikt som rimmar) och raderna följer ingen regelbunden brytning. Ett par poem har han bearbetat för denna samling. Ett antal längre dikter är publicerade i tidningar som DN och Aftonbladet, på kultursidan. Men även i Dalademokraten, där han ju är chefredaktör sedan 20 år.
Överlag så är de berättande essäliknande prosastyckena lika fängslande som dikterna. Och prosaberättelserna innehåller även dem mängder av metaforer precis som lyriken.
Poesin förändrade Göran Greider i puberteten när han kom i kontakt med först von Däniken i skolbiblioteket. Von Dänikens tänkande om bl a utomjordisk intelligens som i forntiden befolkat jorden blev startpunkten för en resa som gick via bl a Odyssen, amerikanska poeter som Walt Whitman, William Carlos Williams, beatnikpoeten Gary Snyder ”som jag hörde sjunga också genom Ulf Lundell” till ryssen Majakovskij och chilenaren Pablo Neruda, som ”mer än andra tog tag i mig” skriver han.
Han skriver att han alltid skrämts av ordet poesi, därför skrev han alltid ensam, för att inte betraktas som löjlig. Hans poetiska vänner har varit få genom åren.
”Poesin blir ofta bättre i närheten av ideologier…en värld utan ideologier är friktionsfri…men ideologierna är inte försvunna…men i fyrtio års tid nu har de odlats enbart på högerkanten.”
Greider har ett förflutet inom vpk i ungdomen men nu snart sextio år fyllda är han sedan länge trogen en radikal socialdemokrati och kanske mer känd som politisk debattör än som poet. Men han debuterade 1981 med sin första diktsamling ”Vid fönstret slår ensamheten ut” och denna samlingsvolym är hans elfte poesibok. Han poängterar i efterskriften att det inte är en sedvanlig självbiografisk bok utan en poetisk.
Boken har nio kapitelrubriker: Barn, Ung, Stad, Pappa, Bibelsidor, Landsbygd, Natur, Socialist och Poet.
I dikten ”När jag blev far” under kapitlet Barn skriver han: ”När jag blev far/tänkte jag att ingenting/mer skulle kunna hända mig./Hon satt på mina axlar/och bad mig se upp för allting-/Hon skyddade mig genom/att tvinga mig att vara här.”
Det var en svår förlossning och Göran Greider sov på BB bredvid sin hustru Berit i sex nätter. Han och hans fru skaffade barn rätt sent, påpekar han – när han är i trettiofemårsåldern vad jag förstår – och deras dotter Ellen blir förstås deras ögonsten. Men som han skriver på ett ställe:
”Jag skriver aldrig några kärleksdikter. Jag blir bara generad.”
Men i en tidigare opublicerad dikt ”Sonett till min hustru” skriver han: ”Hejdu! Min fru sen tjugo år och mer!/Vi sågs i morse och ska ses ikväll/och många dagar och kvällar fler./Jag ser dig som en ljusets akvarell, /ditt skratt, din lätta hand på kattens kind,/din blick för färger i ett vardagsrum./Jag ser dig när du målar om en grind.”
Det är det närmaste han uppenbarligen kommer en kärleksdikt.
Bibelsidor som ett kapitel heter har reflektioner och funderingar om döden och religionen i några dikter och prosastycken. ”Så mycket är säkert” innehåller stroferna: ”Men så mycket är säkert:/Guds långa frånvaro har,/i grunden, förändrat honom./Kanske är det inte så mycket/vi som har sekulariserats/som Gud själv-”
”Amazing grace” ur diktsamlingen ”Jakobsbrevet” 2004 är en fint skriven dikt om hans fars begravning. Reflekterande om släktens outredda relationer konstaterar han på slutet: ”Döden angör oss vid varandra.”
I prosastycket ”Poesin är tålmodig” som tidigare är opublicerad konstaterar han när de sitter vid den 92-åriga moderns sjukhussäng: ”Fem bröder sitter hos henne. De känner inte varandra särskilt väl.”
Några rader längre ner: ”Poesi är, det är min slutsats efter alla dessa år, i allt väsentligt anteckningar vi gör medan vi gör något annat. Poesin är terapi.”
Under rubriken ”Natur” i en dikt publicerad i Dagens Nyheter 2015 väver han samman en fågel med klimatfrågan: ”När fågeln lyfter, gungar grenen./Det skulle kunna vara ett vackert ordspråk/från en urbefolkning någonstans i världen/och det kunde betyda detta enkla:/att jorden känner av vår tyngd…”
Längre fram: ”Det finns ingen klimatfråga./Klimatfrågan är ingenting annat än ett svar,/ett ropande svar från biosfären/på en industriell kapitalistisk/konsumistisk civilisation.”
Rubriken ”Socialist” innehåller Göran Greiders egen programförklaring. I dikten som förut är opublicerad kallad ”Därför är jag socialist” slutar han med raderna:
”Jag är vänster för att jag tror
att människor är mer avancerade än
de samhällen de stängs in i.
Jag är vänster för att jag är
civilisationskritisk och känner mig
som en främling i detta samhälle.
Och allt detta betyder, slutligen, att jag
hellre kallar mig socialist än vänster
ty en socialist bryr sig alltid mer om vad
som sägs än hur och av vem det sägs.”
Göran Greider håller fast vid sina ideal som han haft sedan länge. När första diktsamlingen kom ut 1981 arbetade han på SKF i Katrineholm så han har rötterna inte bara genom att födas i ett arbetarhem utan även erfarenheterna från att ha varit arbetare.
Apropå detta detta med att vara klassresenär så skriver han på ett ställe:
”Jag kan faktiskt inte ens längre tala sörmländska, utom när raseriet kommer till mig. Som mycket ung hörde jag min dialekt och ville lämna den. Klassresenären ville resa bort från tjocka l eller från ljudet ä. Om allt sådant hade alla de där språkfilosoferna ingenting att säga när jag mötte dem långt senare. Därför berörde de mig inte.”
Slutligen vill jag lyfta fram en strof som drabbar mig, ur dikten ”Palestina översvämmar världen” från samlingen ”Katterna kommer in från mörkret” 2009.
”Så om Palestina är globalt
hur skulle då den mur se ut
som stänger det inne?”
Han behärskar det enkla språket så väl Göran Greider, att han kan göra poesi av det när helst han vill.
