[191019] Få sanningar har landat mera grundligt än den filosofen Simone Weil uttalat om gruppens oförmåga till kreativitet i egentlig mening. När hon särskiljer gruppen i förhållande till den enskilda, fokuserade individen, som i sin erövran av sanning och skönhet övervinner sig själv och blir till en del i det allmänna medvetandet, framstår detta som en absolut utsaga, omöjlig att vederlägga.
Men när jag i juli i år under en hel natt följde Danmarks Radios sublima TV-utsändning om månlandningen i exakt återgivning, minut för minut femtio år efteråt, måste jag erkänna att jag kom i tvivel. För vad var denna storartade ”land”vinning, följd och kontrollerad mitt framför våra ögon av en jättestab av intensivt arbetande vetenskapsmän, alla i vit skjorta med uppkavlade ärmar, annat än en grupp av enskilt minutiöst skapande men samordnade individer, som samtidigt förkroppsligade en och samma person, samma vilja, en mängd människor som andades med en och samma (andlösa) lunga?!
Man kunde säga något av det samma om Svenska Kammarkörens senaste framträdande i Betlehemskyrkan, ett rum som gör kören stor rättvisa i sin möjlighet till spridning utan att störa koncentrationen i ljudbilden.
Om den gemensamma tonbilden kören skapar har jag skrivit tidigare, men det är slående i vilken utsträckning det i denna samklang också går att urskilja de enskilda rösterna, så att kören samtidigt framträder som en grupp av idel solister som man lärt sig känna igen från gång till gång, det är en märklig och mycket rik upplevelse av, hur en sammanhängande helhet går att åstadkomma utan att utplåna det/den enskilda.
Konserten fick en högst konkret inramning av verkligheten som den är, genom att en stor kurdisk demonstration passerade Avenyn samma dag, avslöjande upprördheten över det turkiska angreppet på Syrien. Dagen efter genom partiledardebatten i TV2:s Agenda.
Och det som inte minst gjorde konserten intressant den här gången var körledaren och dirigenten Simon Phipps berättelse om sina minnen och sitt personliga förhållande till musiken han kom att bli en del av under uppväxten i England. Vilken lade i dagen såväl kärleken till verken som talande anekdoter om en elevtillvaro bitvis mycket olik den som råder i ett Sverige av i dag.
Tanken slog mig, om möjligheterna gavs, i den invandringsrikedom vi nu lever med, till så många fler att på detta sätt lyfta fram sin bakgrund och den kulturella skatt varje sådan bakgrund gömmer i det fördolda – hur många problem av missanpassning, kriminalitet och integrationssvårigheter skulle då inte lösas upp och försvinna, alldeles på egen hand?
Det går emellertid inte av sig självt. Det kräver medvetna ansträngningar, resurser och inte minst viljor att ta tillvara alla dessa kunskaper och traditioner.
Det verkar dessvärre som om närvarande politiker saknar förutsättningar för att åstadkomma något sådant. De talar uteslutande i termer av lagar och strängare straff. Att betrakta ett strängt disciplinerat arbete mot ett kulturellt förverkligande (för det var ju vad Simon Phipps berättelse förmedlade i sin avspända form, de förhållandevis stränga förhållandena i den tidens Oxford) för att sedan kunna dela med sig av det till andra, som en väg ut ur fängelset är en tanke man inte ens verkar ha snuddat vid.
Svenska Kammarkörens nästa framträdande är julkonserten i Vasakyrkan den 20 december, detta var några reflektioner efter en konsert i oktober.
