[191017] Jag såg/hörde Peter Törnqvist första gången i december 1997, på det första Stockholm poesifestival, där han läste ur sin debut Fältstudier. Han blev där och då något av en favorit. Efter det har jag försökt med några av de andra verken men utan att komma helt igenom. Det jag gillade med debuten var hans personliga och udda perspektiv på saker och ting, det lätt gammaldags språket med vridna meningar och ord. Exakt varför det inte funkade för mig i de kommande försöken minns jag i ärlighetens namn inte.
Jag såg honom läsa på Bokmässan nu i september och har återigen blivit nyfiken. Flygbyken heter hans nya volym korta texter. Egenhändigt skrivna texter om diverse ”lämningar” blandas med notiser han funnit i dagstidningar från artonhundratalet. Att han är fascinerad av artonhundratalsspråket är uppenbart och han låter sig villigt inspireras i de egna styckena. Om skildringarna i Fältstudier utgick från berättarjagets inre liv, tankar och upplevelser fokuserar Törnqvist i Flygbyken mer på yttre händelser. Det dråpliga, tragikomiska och inte sällan något märkligt som händer i djur- eller växtvärlden. De kompletteras av tidningsnotisernas särpräglade bilder av samhället, och av deras poetiska gammalspråk.
Exempel på hur en notis kan se ut, denna från Filipstads Stads och Bergslags Tidning, torsdagen den 17 januari 1867
”Märkwärdig strid mellan en orm och en padda. En yankee berättar att han under en spatsertur i sin äng blef warse en stor orm angripa en stor padda. Ormen tog fast i paddans båda bakben, och denna, för att ej wara efter sin fiende i stridskonst, bet i detsamma i ormens stjert, och fortforo till berättarens stora förwåning med denna djuriska operation tills ingenting fanns qwar af warken ormen eller paddan.”
Vi får bland mycket annat veta skillnaden mellan mullvadens och vattensorkens grävhögar, hur den förres högar är ”korvliknande rullar”. Eller att kinesiska murens murbruk innehåller tre procent ris, som bevis för sin exceptionella hållfasthet, eller att vår fanatiska användning av palmolja (i bland annat chips, smink, choklad, tvättmedel, margarin) hotar orangutangerna i Borneos skogar där palmträden står/stod. Ja, det finns en mörkare ton i flertalet texter, någon form av samhällskritik står sida vid sida med de mer absurda och komiska
”Munnen
En liten medlevare dog i nåt tillfälligt sekel. Arkeologerna som så småningom anlände snudd på missade detta faktum. Den kalkfattiga jordmånen hade sugit i sej skelettet så att ingenting fanns kvar. Men vänta, vad var den där ljusa skiftningen i jorden för nåt, några centimeter lång, i en svag krökt linje? Det var en mun. Det var mjölktänder. Eller rättare, allt som återstog: fragment av emaljen. En signal. En ljusstöt. Ett snett smil ur marken.”
Jag kan inte låta bli att jämföra debuten med Peter Törnqvists nya, och måste i min läsning erkänna den förras fördelar. Visst är de nya texterna snyggt och snitsigt skrivna, de är underhållande i kraft av det många gånger annorlunda perspektiven. Jag upplever dem dock som ganska ojämna. Det är som att just det underhållande stundvis tar över väl mycket, och det vilar något lätt ytligt över delar av samlingen. Det är kul och häftigt, men känns samtidigt lite tomt.
