[191011] Yvonne Hirdmans Behandlingen är en berättelse i dagboksform om hur hon genomgick en behandling mot cancer under våren och sommaren 2018. Dagboksformatet till trots är det en bok med avsevärda litterära kvaliteter, och dessutom fylld av träffande och intressanta reflexioner över ett liv som forskare i historia och genusvetenskap och om samhällsutvecklingen under denna tid.
Som professor i kvinnohistoria blev Yvonne Hirdman den som introducerade begreppet genus för att hantera problemställningar som har med relationen mellan kvinnor och män att göra. Hon var också tidigt ute med att beskriva detta som en könsmaktsordning. Det låter kanske som relativt enkla inslag i vetenskapsutvecklingen, men att introducera och definiera begrepp som är hållbara över tid och blir användbara instrument inom forskningen är en intellektuell prestation av vikt.
I dag kan Yvonne Hirdman blicka tillbaka och formulera en viss skepsis över hur utvecklingen när det gäller analysen av genuskaraktärer hamnat i ett läge där en fundamental skillnad mellan de biologiska könen alltmer i debatten suddas ut och relativiseras. Hennes kritiska sinnelag är vaket även under cancerbehandlingens tunga dagar.
Bröstcancer är ju en vanlig cancerform, vilket inte på något vis betyder att diagnosen blir enklare att hantera när den väl ställts. Yvonne Hirdman är ju långt ifrån den första som får erfara hur livet ställs på ända, hur allting annat plötsligt måste underordnas en lång och ofta plågsam vistelse i dödens gränsland. Men hon har en ovanligt uppdriven förmåga att beskriva upplevelsen, som gör hennes bok mycket läsvärd, och det gäller för alla, män som kvinnor.
Det gäller ju för de flesta att cancerrisken lurar bakom nästa gryning, så gott som alla kommer i kontakt med cancer även om de inte får den själva. Och alla har anledning att fundera på hur samhällets prioriteringar ser ut, helt innan de själva hamnar i vårdköer eller under behandlingen gång hela tiden tvingas anpassa sig till villkoren i vården och göra avkall på sina egna önskemål och behov.
Yvonne Hirdman är förhållandevis lyckligt lottad i den meningen att hon har en älskad och älskande och mycket lojal medmänniska som hon lever samman med. När hon tappar håret under cellgiftsbehandlingen rakar han av sitt, och så, berättar hon med viss galghumor, sitter de som två ägg i soffan och tittar på Unge kommissarie Morse. Hon har barn som det går bra för, med stolthet skildrar hon hur dottern Anja får en professur. Hon hör dessutom till en släkt med intellektuella traditioner och relativt välbeställd.
Hon har sammanhang och mening i livet, inte minst ser hon med berättigad stolthet tillbaka på sin egen karriär som forskare, debattör och författare. Boken hon skrev om sin mor, Den röda grevinnan – en europeisk historia belönades med Augustpriset år 2010. Mycket uppmärksammad och väl mottagen blev också hennes senaste bok före Behandlingen, Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin, där hon använde en originell och spännande metod att skriva historia, när hon med stöd i tidningsarkiv och andra källor från tiden, skrev om året då andra världskriget tog slut och en ny tid tog sin början.
Nu ligger hon sömnlös med en irriterande och ofta smärtsam venkateter inopererad i armen. Hon räknar sina favoritsömntabletter och tvekar om hon ska våga ta en hel eller måste nöja sig med en halv. Beroendeframkallande, visst, så läkarna skriver inte gärna ut så många som hon vill ha, men framhåller samtidigt hur viktigt det är att sova. Yvonne Hirdman vågar visa hur ångest och dödsskräck tär på sinnet, hon kan vara förbannad och oresonlig, inte alls lätt att ha att göra med, varken för sig själv eller andra.
Behandlingen tar slut och har fallit ut väl. Men det är inte lätt att lämna den bakom sig, i psyket sitter taggen kvar, man är en överlevare, men inte hur länge som helst, att livet tar slut blir så oerhört tydligt. Och tröttheten sitter i och hänger eventuellt samman med en under flera år pågående eftermedicinering.
Jag hoppas många ska läsa Behandlingen, inte bara som en sjukdomsskildring, utan framför allt som en möjlighet till kontakt med ett livligt, levande och kritiskt intellekt.
