[191009] Under en höst kantad av allt hetsigare klimatdiskussioner, läser jag Lennart Bengtssons nyutkomna bok Vad händer med klimatet?. Bengtsson är senior professor i dynamisk meteorologi och tillhör toppen av det vetenskapssamhälle som Greta Thunberg så ofta har uppmanat oss att lyssna på, men som förvånansvärt få ändå lyssnar till och istället debatterar sin och andras syn på Greta.
Hos Bengtsson finns mycket att begrunda och bilda sig med. Boken inleds med en tankelek där utomjordingar fick upp ögon för jorden. De skulle i så fall bli varse att jorden är gynnsam plats för biologiskt liv, men också att jorden genomgår ”en allmän uppvärmning” och det är ”bekymmersamt” därnere (s.20).
Hur bekymmersamt är frågan. Är detta naturliga variationer eller är det något riktigt unikt och oroväckande? Som brukligt är inom forskarvärlden, där man hanterar sannolikheter snarare än sanningar, blir Bengtssons uttalande försiktiga och eftertänksamma. Först och främst, menar han att det inte är möjligt att uttala sig ”med säkerhet om hur väder och klimat kommer att gestalta sig i framtiden och att det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin klimatrapport 2014” (s.189).
Effekten av klimatförändringarna kommer inte vara harmlösa, menar ändå Bengtsson, och i vissa områden kommer det behövas anpassningar eller omställning, som det allt oftare kallas. Emellertid avfärdar Bengtsson tvärsäkerheten i teorin om tipping-point, det vill säga att vi riskerar att nå en nivå där hela klimatsystemet rasar och sen skenar. Inte heller verkar det sannolikt att klimatförändringarna kommer att gå snabbare än det som förespåddes i IPCC 2014.
Så vad betyder allt detta? Jo, för det första att ingen forskare, forskningsgrupp eller forskningsrapport ensam sitter på hela sanningen. Ingen äger den fullständiga sanningen, vilket vi har hört många gånger förr, här och i andra sammanhang. För visst kan det låta banalt, att vi inte fullt ut kan veta hur framtiden kommer att gestalta sig förrän den ligger bakom oss. Om ens då, eftersom människor sällan ser exakt samma saker och drar exakt samma slutsatser av vad de ser. Och forskning och forskare brukar som sagt förhålla sig försiktigt till sina och andras rön. Så ingen panik, men försiktighet, kanske man kan sammanfatta det.
Vidare konstaterar Bengtsson att delar av så kallad geoengineering nog är möjliga, men att det ändå finns en osäkerhet kring dessa åtgärder och att de rent av kan få negativa konsekvenser (s.195). Utifrån detta bör dessa åtgärder ses som ”ett slags sista utväg” (s.195).
Likafullt, bortom allt forskningsrelaterad försiktighet och garderingar, bortom Bengtssons välgrundade uttalande, finns det alltså skäl att ta klimatkrisen på allvar. Att inte blunda och hoppas att det går över eller att någon annan fixar det. Och här bör vi ta hjälp av forskare som Bengtsson, men också av det förnuft och den organisatorisk-teknologiska kapacitet som vi ändå besitter här på jorden.
Slutligen, en överdriven omsorg om planeten är trots allt bättre än motsatsen. För visar det sig i efterhand att vi gjort för många klimatvänliga åtgärder, kan vi nog leva med det, rent av känna oss duktiga och präktiga. Omvänt, om det går åt skogen och vi trots vetskapen om riskerna, har struntar i att vidta åtgärder, hur känns det då? Sannolikt inte så bra. Varken inför oss själva eller inför frågorna vi kommer att få av barnen och barnbarnen.
