[191005] Med diktsamlingen ”I grenverket” fortsätter Lennart Sjögren sin tolkning av den natur vi både upplever och tillhör på ett sätt som både fördjupar och förnyar.
En dag i maj starropererade jag ögonen. I skogen dagen därpå var världen förvandlad. Ljuset och färgerna som under år tonat bort var tillbaka, där träden varit grågröna skuggor skiljde varje barr och löv ut sig. Och framför allt, djupet i seendet hade återvänt. Fascinerad såg jag skogens tredimensionella djup med skuggor och solstråk mellan träden.
Den goda poesin vill jag tillskriva just en sådan kapacitet att förnya och fördjupa upplevelsen av det som länge sjunkit ner i det triviala vaneseendets gråa rutin. Sådan poesi skriver Lennart Sjögren, som nu kommer med samlingen ”I grenverket”, där han sin vana trogen uppdagar naturen, undersöker den med det som Ezra Pound formulerade som poesins syfte, att finna ett språk till gränsen för det möjliga fyllt med mening.
Som devis för samlingen står ”Undvik inte extasen / nu när torkan / alltmer breder ut sig över de inre fälten”.
Lennart Sjögren är född 1930, det är begripligt att han vill uppmärksamma hur torkan kan breda ut sig i det inre, men samtidigt är samlingen fylld av den starka naturupplevelse som i sextio år präglat hans diktning. Det är både sinnligt och ytterst konkret, en istapp kan bli bilden för en hel existens med dess cykliska natur, men också en bild för det eviga: ”Jag är istappen / jag liknar en gud i den meningen / att tusen år är för mig som en dag // Jag är levande hud av kristalliskt glas /mitt innanmäte skakar /när jag störtar och når min högsta triumf.
Vad kan vara mer viktigt att unna sig än en förnyad och fördjupad syn på den natur som vi både upplever och ingår i. Det är vad ”I grenverket” förmedlar.
