[191005] Teater Giljotin är en av de där riktigt värdefulla teaterscenerna Sverige kan skryta, verkligen skryta med. Ständiga idéflöden, öppen ekvilibristisk spelstil, tunga ämnen som man går till botten med. Mitt senaste minne är Bli en dåre från 2011, en tvådygnsföreställning där man sov på teatern i en sjuksäng(!) som man blev rent snurrig i huvudet av, så rik och känslomättad som den var, i berättelsen om Eric Hermelins andliga tillstånd och hans långa arbete trots eller tack vare just det, storslaget.
Nu har man satt tänderna i ett konfliktämne i tiden som många sinnen brinner av och man gör det, igen, för att komplicera, fördjupa och förstå. Ändå går det bitvis snett, framför allt i det efterföljande samtalet, där viktiga öppningar klappas igen med en förfärande kraft. En alldeles för entydig panel lägger lock på meningsutbytet, som givetvis borde ha representerats även av kritiken av det metoo, som ligger och surrar under föreställningen som ett tema det ändå inte riktigt är.
Framför allt är Backstage ett kärleksfullt självporträtt av ett existerande teaterliv med Jacob Ericksson som rapp regissör som inte lägger fingrarna emellan, med sina fel och brister, men effektiv så det förslår. Han är i hög grad den som driver upp föreställningen till det höga tempo som gör att man älskar den.
Men det uppstår obalans mellan de två konflikter den bollar med, där den ena är fighten om huvudrollen i Shakespeares Rikard den III och den andra en kalamitet på efterfesten i ett nära tidsrum, där huvudrollsinnehavarinnan upplevt sig ha blivit, om inte våldtagen, så i vart fall utsatt för det man numera kallar ’oönskad intimitet’ utan ’samtycke’. Vilket skulle bevisas.
Något som förr i världen, dvs på 60-talet och ett bra tag framöver, lätt kunde undgås genom att den misshagade kvinnan (eller mannen för den delen) i fråga sade ifrån, reste sig och gick. I dag tycks man föredra att sitta i rullstol utan den ringaste styrfart. Vilket gör det svårare för Åsa Widéen att i Lady Anns roll utveckla sin karaktär på scenen, eftersom hon backstage förutsatts vara i avsaknad av sin egen fria vilja.
Egentligen spelar de här två konflikterna utomordentligt väl samman i såväl pjästext som föreställning, men utan att man sätter ned foten i förhållande till efterkommande spel i det offentliga. Som handlar om kommersiella villkor och individuella ställningstaganden i professionella val.
I den efterföljande diskussionen på Stora Teatern blir det på allvar problematiskt, eftersom metoo-temat inte presenteras som ett samtalsämne med olika infallsvinklar utan som en kampanj alla förutsätts vilja driva vidare. Närheten till Bokmässan tagen i beaktande – där man underlät att skapa ett rum där tre av metoo hårt drabbade författare, med var sina egna nyutkomna böcker, kunnat komma till orda – gör att man allvarligt måste begrunda hur man skall komma till rätta med denna destruktiva obalans. Metoo har förvandlats till en farsot.
Hur skall en framtida konstsyn kunna utvecklas och fördjupas om man tillåter sig ett så fördomsfullt och förenklat sätt att tänka ’det manliga’ som nu ligger och bubblar vart man vänder sig?! Kvinnosaken håller på att vändas till sin motsats, man förutsätter i dag kvinnan som den ständigt drabbade, den hjälplösa i sig (die Frau an sich), men vem talar om kvinnorna som med advokaters tillskyndan lurat, bedragit och i sanning kränkt Julian Assange, som fått hela sitt liv förstört och sin hälsa nedbruten?
Skulle dylika attityder slå igenom kan vi vara säkra på, att teatrar av Giljotins kaliber i framtiden kommer lysa med sin frånvaro, vilket betyder, att det måste finnas en bortre gräns för, hur länge dylika banaliteter kan få dominera bilden. Hög tid att rannsaka tillkortakommanden även på den kvinnliga sidan och deras orsaker.
Varför denna plötsliga vägran att ta ansvar i mänskliga möten och relationer? Varför lättjefullt vägra att försvara en såväl historiskt som geografiskt unikt priviligierad position för var och en kvinna?! Föreställningen Backstage talar i själva verket ett helt annat språk än det efterföljande samtalets. På scenen spelas inte den manliga parten fram som ett monster. Ett missförstånd har uppstått, en misslyckad romans eller på sin höjd ett klumpigt hångel – det är väl ingenting att göra affär av!
Den sydkoreanska filmfestival som parallellt med Bokmässan ägde rum på Bio Roy gav många utmanande tankeställare omkring berörda teman. I filmer av förkrossande hög kvalitet spelades dramer upp som grävde djupt i historiska förutsättningar för sociala skeenden. Alla präglade av en ärlighet och brutalitet som belagts med helt andra filter i en kultur som vår, präglad av kristendomens moralpuritanism, något västerländska intellektuella konsekvent gått i front mot.
Slutfilmen Seven years of night visade detta på ett särskilt upprörande sätt, när en väv av mänsklig olycka och arvsynd, kamp mellan far och son, till sist avslöjas ha sin motor i den dominerande mannens misslyckade äktenskap, som han vägrar lämna. Med hustruns självmord och dotterns död till följd av en desperat flykt undan fadersvåldet som resultat, som således ses utvecklat ur den grymma kyla han själv tvingats leva under!
Det var en historia där det inte gick att bortse från en enda detalj, djupt motiverad i varje tydlig enskildhet. Det slutgiltiga svaret blir ändå etsande, när mannen säger om sin hustru, att han från första stund såg henne som en underbar uppenbarelse av ljus, men att det aldrig lyckades henne att hitta fram till det som är kärlek, inte till honom, inte till någon annan heller. Då förändrades även han.
Den allt annat än oskyldiga makt kvinnan i den här historien äger finner den partitagande feminismen inte något språk för. Lika lite som för det faktum att mannen i psykiskt avseende många gånger är av långt bräckligare konstitution än kvinnan. Att berättelsens ondskefulla förlopp i det här fallet hade sin rot i en kvinnas brist på känsla och värme uppenbarar en sanning, som ideologin till varje pris måste lägga en dimridå av lögner över.
Dimridåer vi måste skingra för att låta insikten tala och språket utvecklas, inte minst det konstnärliga språket, det vi till syvende och sist skall komma till uttryck i.
Men på Stora Teatern följdes en sprudlande föreställning av en debatt som kändes feg och tendensiös i sin arroganta brist på mångsidig eftertanke, en ”debatt” jag gick fullständigt bet på att hitta någon ingång i.
Å andra sidan fick mina funderingar näring i den fenomenalt genomspelade filmen Inte den du tror (en riktigare men inte lika slagfärdig översättning, som behållit titelns farliga undertoner, kunde varit Den du tror henne vara), där Juliette Binoche utmanar en kvinnlig skönhet i åldrande (även hennes egen) i ett livsfarligt och bitvis direkt ondskefullt spel med identiteter och uttrycksformer, som inte släpper taget eller låter hjärnan vila. Vad är sanning och lögn, vad är det som verkligen sker och vad är fri fantasi, vad är minnesarbetet i en psykoanalys eller i en kommande litterär text, alltså: vad har egentligen skett och vad är ett utmejslat konstnärligt val? Med övertygande kraft låter den särskildheter komma till uttryck, som aldrig kan göras till allmänna iakttagelser eller förenkla den konkreta frågan om skuld.
