[190928] Det var girigheten som satte sin prägel på samhällsutvecklingen under 1980-talet och som nu utgör temat i Jan Guillous nionde roman i sviten om en familjs öden under 1900-talet.
Med beundransvärd flit har Jan Guillou nu hunnit fram till den nionde boken i romansviten om den norsk-tysk-svenska familjen Lauritzens öden under 1900-talet. Nu är det åttiotalet som är på tapeten, och det är ingen tvekan om vad Jan Guillou ser som decenniets mest utmärkande drag, nämligen hur den av demokratisk socialism präglade utvecklingen av välfärdssamhället bröts av en nyliberal våg, främst personifierad av Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien.
Även familjen Lauritzen smittas av den nya egoismen och råa kapitalismen, och kännetecknande nog blir det fastighetsspekulation man ger sig in på. Eftersom Jan Guillous hjältar aldrig får ha några djupgående moraliska skavanker kommer den familjemedlem boken mest kretsar kring, advokaten Eric Letang, snart att plågad av samvetet lämna verksamheten och av sin vinst donera ett stort belopp till det palestinska motståndet mot Israel.
Den andra dödssynd som bokens titel anspelar på är girigheten, som nu kan framträda med den politiska och ekonomiska skamlöshet som fortfarande starkt präglar rådande ideal. Att skriva historia på det anekdotiska vis som Jan Guillou gjort till sitt särmärke är tacksamt, man kan välja händelser lite som det passar för att utgöra en tendens och sedan knyta sina hjältar till händelserna genom att låta dem ingripa i dem eller förhålla sig till dem. Här får t ex Fermentaskandalen stort utrymme. Liksom givetvis mordet på Olof Palme. Utredningen ger Jan Guillous tungfotade sarkasmer stort spelrum.
Det är ett stort projekt Jan Guillou påtagit sig och med enveten ihärdighet fortsätter med att försöka ro i land. Men det går inte att bortse från hur det sviktar när det gäller att få historien att hållas levande och intressant. Visst, Fermentaskandalen var för sin tid otroligt besvärande för det svenska ekonomiska etablissemanget. Men Guillou bidrar inte på något sätt med något nytt. En historiker av facket eller en återblickande journalist kunde kanske nöja sig med ett sådant konstaterande – och då förmodligen avstått från publicering.
Nu återger Guillou sedan länge kända ståndpunkter och idéer, utan att ha någonting av litterariserat dramatiskt intresse att bidra med. Det finns nästa inget mer trist än en text som är restlöst konstaterande, alltså så att läsaren måste säga sig att visst, det här var ju aktuellt då, men vad är poängen med att försöka göra litteratur av det nu, när man inte kan bidra med något nytt och inte heller kan motivera dramaturgiskt att den valhänt redovisande text man givit det ansvarstyngda epitetet roman har ett socialt berättigande.
Det finns ett inslag i romanen som är värt att lyfta fram, nämligen hur Jan Guillous alter ergo Erik Ponti som programledare får en livstidsdömd fånge fri genom en noggrann analys av skälen till den fällande domen. Det handlar givetvis om ett av Jan Guillous stoltaste ögonblick som undersökande journalist, nämligen när han lyckades visa hur den livstidsdömde Keith Cederholm inte kunde ha begått det mord han dömts för. Guillou maskerar klädsamt den här händelsen, men det är tydligt hur han ser den som en av åttiotalets viktigaste sociala, mediala och juridiska brytpunkter. Och jag ger honom rätt, detta var en oerhört viktig journalistisk insats. Att man sen skriver litterärt miserabla romaner är förstås en helt annan sak.
