[190927] Carina Burmans Bellmanbiografi är ett riktigt storverk i sin genre, både ett viktigt forskningsbidrag och tillgänglig och roande för alla som ägnar sig åt biografisk lustläsning.
Han var lång för sin tid, med oproportionerligt litet huvud. Pannan lutade mot det vikande hårfästet som enligt modet doldes av peruk. Näsan markerad, förmodligen någon gång bruten. Sannolikt ärrad i ansiktet av koppor. Med tiden tandlös med infallna kinder. Plågad av gikt, mot slutet också av skörbjugg och tuberkulos.
Carl Michael Bellman satte ord på den svenska sommarens skönhet och lät mytologiska gudavärldar sammanflöda med stadens buller och naturens lust och lekar. Benämnd, av Tegnér, som den störste sångaren i Norden, en av de diktare som konstituerat det svenska kulturarvet. Död 1795, 55 år gammal. Oavbrutet sedan dess har hans sånger med rungande manliga brösttoner framförts av körer, gärna knutna till det ordensväsende där han själv var aktiv.
Det är lite utmanande av Carina Burman att kalla sin bok Bellman. Biografin. Som om detta är den slutgiltiga biografin, efter vilken en historisk punkt måste sättas. Dessbättre vidgår Burman att hon förhåller sig till en rad tidigare verk om Bellman, det finns otaliga, och att hennes bidrag förvisso är den första heltäckande biografin som behandlar både liv och dikt samtidigt som den som all god vetenskap också är en vägröjare för framtida forskning. Hennes ambition har varit att skriva en bok som både kan användas inom forskningen och erbjuda en insiktsfull och spännande läsning för var och en som intresserar sig för Bellman. Eller för den delen, som en upplevelse för alla som med förkärlek läser just biografier.
En inte ovanlig uppfattning om Bellman är att han skulle varit en sluskig suput. Så var inte fallet, han hörde till en ämbetsmannaklass där bildningen ofta stod på en hög nivå, och hans kreativitet över decennier av diktning visar att han arbetade hårt och disciplinerat. Med sin diktning. De anställningar han hade, först i Generaltulldirektionen och sedan, på kunglig nåd, i Nummerlotteriet, ägnade han sig åt i minsta möjliga mån.
Carina Burman går i stort sett kronologiskt fram genom Bellmans livslopp, och urskiljer mer eller mindre distinkta faser som satte sin prägel på hans tillvaro. Ett sådant exempel är hur han på senare år umgicks intensivt med några damer ur Stockholms finare kretsar, som både besjöngs och mer eller mindre diskret anmodades att främja ”auktors” materiella intressen.
Det fanns inga upphovsrätter på Bellmans tid. Texter surrade runt hit och dit utan att någon besvärade sig med att ta reda på vem som skrivit vad och varifrån musiken kom. Bellman blev en av de första i Sverige med ett distinkt och urskiljbart författarjag och en litterär identitet, förknippad med en viss samling urskiljbara och avgränsade verk som kunde knytas till en speciell upphovsperson. Och då var han ändå i sin diktning konservativ, mer riktad bakåt mot en klassicistisk repertoardiktning än mot nya signaler där romantiken skulle bana väg mot det unikt kreativa författargeniet, som skapar sitt eget lyriska formspråk.
Gustaf III, som ju var angelägen om att framstå som konsternas beskyddare var förtjust i Bellmans diktning och hans framträdanden, och stod, visserligen genom ombud, tillsammans med drottningen, fadder till en av Bellmans söner. Men när kungen 1786 inrättade den Svenska Akademien, under devisen ”snille och smak”, fick Bellman ingen plats bland de aderton. Kungen erkände säkert hans snille – men tvivlade nog på hans smak. Han skulle bara veta.
Bellman skulle, tack och lov, räddas ur manskörernas trista konservatism. Redan på 1950-talet, visar Burman, började en förnyelse av hur Bellmans sångskatt kunde framföras, där Sven-Bertil Taubes känsliga och förnyande insjungningar hade en avgörande betydelse. Därefter utvidgades tolkningsmöjligheterna genom Cornelis Vreeswijks svängiga versioner av Fredmans epistlar. Sedan kom Fred Åkerströms enligt min mening oöverträffbara och i egen rätt geniala tolkningar. Lyssna bara till Glimmande nymf eller Ack, du min moder.
Bellman har kallats mycket: konferencier, kommentator, parodiker. Hans uppdrivna iakttagelseförmåga och unika fallenhet för att sätta samman den höga naturupplevelsen med de lägre mänskliga passionerna ger en känslomässig spännvidd åt hans dikter som är oöverträffad. Carina Burmans magnifika biografi är ett med djup kunskap och flyhänt stil genomfört mästerverk i sin genre. Undrar varför inte hon fått plats i Akademien.
