[190923] En mer misslyckad visualisering av rymdskeppet Aniara än den i filmen med samma namn är svår att föreställa sig. Martinssons diktverk, som bärs av en skirhet i tanke, form och utförande bortom all beskrivning, så fullständigt profanerat genom att nitas fast i bilden av första bästa finlandsfärja.
I Ad astra sker något annat, mottagningshallen för rymdskeppets första stopp på Månen har tagit formen av en ankomsthall som på vilken flygplats som helst, här finns både bar och bankomat och effekten blir komisk, och propagandistisk, för Brad Pitt bär ett budskap i filmen som handlar om att mänsklighet lägger under sig allting, t.o.m rymden. Det är en film om jakten på en utomjordisk intelligens, större än vår egen, vilket blivit av nöden.
Berättarstrukturen är annars enkel: en man är försvunnen i just detta syfte i sfären runt Neptunus och tros nu på pin kiv utlösa ideliga elektromagnetiska utbrott som hotar hela galaxen. Sonen sänds ut på en resa för att infånga fadern, en legendarisk rymdhjälte, och återfå kontakten med honom. Resan utåt blir således samtidigt resan inåt för att nå självkännedom. Den svindlar i sin utsträckning med omcheckning på både Månen och Mars. Den numera kartlagda månen är försedd med ett organiserat vägnät, besökarna utsätts av rymdpirater, it’s dangerous.
Men alla detaljer Brad Pitts långa rymdfärd omges av förtar något av mystiken. Allt trivialiseras ett snäpp för mycket, även hans egna äktenskapsproblem som ligger och molar i bakgrunden i en hustruroll som för Liv Tylers skull gott kunde gjort större, tydligare.
Så inte i Claire Denis’ nya mästerverk High Life, som var senaste Göteborgs filmfestivals stora attraktion, svår att få biljetter till, även för oss lojala medarbetare. Här har ännu en rymdfarkost kommit ur spår, lämnat solsystemet och sett människor dö – men också födas! Vi möter Robert Pattinson som ensamstående förälder till en liten babyflicka som heter Willow och vi lämnar dem ett antal år senare, när de som far och dotter och mycket mer än så tillsammans tar steget ut i det okända, ljuset, paradiset, guds ansikte – eller tomma intet?
Det är ett svindlande stycke konst Denis skapat, igen. Och igen är temat de utstötta, som i Beau Travail, där hon skildrade livet för en grupp främlingslegionärer, som det lyckades henne att ge en ny form av maskulinitet på ett berikande och djupt berörande sätt. Claire Denis vet något om livet som inte så många andra vågar närma sig längre och kan därför greppa tidsförskjutningarna i rymdperspektiven, som fysikerna visserligen kan förklara och exponera genom sitt kunnande, men mera sällan få oss att på allvar känna konsekvenserna av. Det skulle i så fall vara Stephen Hawking.
Andra har också touchat detta med en chockerande tydlighet, i åldrandets perspektiv i Interstellar, vad angår livsloppet som cirkulärt och därför upprepningsbart i Arrival. Det är äventyrligt men inte ett spår vidskepligt.
I sin fullständiga övergivenhet förs passagerarna i High Life (grova förbrytare och dödsdömda som gjorts till legitima försökskaniner på drift i rymden) på skepp nummer 7 (det liknar mest en låda) mot överdrifter och extremer. Läkaren Dibs görs av Juliette Binoche till en våldtäktskvinna som tvingar fram Willows födelse med Pattinsons Monte som far. Monte betyder berg, mindre kan inte göra det, nu skall en perfekt människa se dagens ljus mitt i beckmörkret.
Jag tror jag har sagt tillräckligt. High Life är precis vad titeln lovar, en hejdlös upplevelse av liv, som inte nödvändigtvis behöver gå förlorat.
Man kan för övrigt lägga märke till, hur just det väldigt långa tidsperspektivet, som alla dessa filmer använder sig av, också är utgångspunkten för Anders Paulins och Johan Forsmans nya arbete betitlat The Promise, senare följt av Återkomst, som plattformen Skogen just inlett. Fortsättning följer.
Kjerstin Norén
