[190906] Till leda har talats det om dagens globalisering, ofta med hänvisningen till hur unik den är. Men tittar man närmare i historieböckerna upptäcker man dock snabbt att det sena 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talet också präglades av globalisering, av ökande handel, migration, internationella och mångkulturella kontakter.
Mitt i detta flöde stod författaren Joseph Conrad (1857–1924), en av världslitteraturens giganter och en sinnebild för globaliseringen, detta långt innan begrepp blev på modet. Eller Józef Teodor Konrad Korzeniowski hette han till en början, innan han blev naturaliserad engelsman och tog ett engelskklingande namn.
Född i Ukraina och kringflyttad inom det vidsträckta Ryska imperiet under uppväxten, detta då hans föräldrar var politiska aktivister som förvisades och hamnade i diverse umbäranden och svårigheter. Därefter blev Conrad sjöman, reste runt i världen, mötte mångfald och översköljdes av imperialismens fasor, inte minst i belgiska Kongo.
Men mesta av allt var Conrad en framstående författare, en av de främsta berättarna på det engelska språk som han lärde sig först i vuxen ålder. Mörkrets hjärta (1899) är som bekant hans mest kända och lästa verk, en skoningslös och omdebatterad vidräkning med kolonialismens härjningar i Kongo. Men även Lord Jim (1900), Nostromo (1904) och Anarkisten (1907) är titlar som många känner till och har läst.
I Harvardprofessorn Jasanoffs fascinerande biografi Gryningsvakten tas ett brett och nyskapande grepp om Conrads liv och författarskap. Jasanoff reser till det Kongo där Conrad en gång vistades, ett konfliktdrabbat och sargat land, nu som då. Även andra relaterade platser besöks eller hänvisas till.
Joseph Conrad är sedan länge en upphöjd författare, vars aktualitet ständigt gör sig påmind hos nya läsare. Trots att kolonialismen idag har fått prefixet ”post” är dess grymma efterdyningar tydligare än någonsin. Nord- och syd-konflikten avtar inte, utan är en realitet som oavlåtligen märks med varje båt som passerar eller förliser på Medelhavet. Klimatförändringarna tenderar också att slå hårdast mot länder som en gång varit kolonier i Syd, som skogsbrändernas Brasilien eller översvämningarnas Bangladesh.
Den skoningslösa globalkapitalism som skildras i Nostromo har inte heller mildrats eller satts på paus, snarare tvärtom. I Anarkisten gestaltas också en terrorbombning i London, extremism och terrorism, företeelser som återigen sprider förödelser och fruktan i dagens globalsamhälle. Så visst står Conrads texter i samhällsutvecklingens korsdrag, nu som då.
Men Jasanoff väjer inte för det icke-önskvärda hos Conrad. För vill man utöva postkolonial kritik och skjuta i öppet mål, kan man lätt bli skyttekung här. Han blir den vite mannen – med adliga rötter – som skriver om de andra, de icke-vita och koloniserade. En kulturell appropiering som blinkar i neonljus, om man så vill. Med trendiga och välpolerade samtidsglasögon kan man alltså sitta och ondgöra sig över att världen inte är politiskt korrekt i Conrads texter. Inte heller förekommer det så många kvinnor i Conrads verk, en klase lågt hängande frukt för alla som vill göra kritiska läsningar och vinna intellektuella poäng i samtiden, på caféer, akademiska seminarier och kultursidor.
Dessutom uppvisar några av Conrads verk – inte minst Anarkisten – antisemitiska gestaltningar, uttryck som varken då eller nu är ovanliga, tyvärr. Allt detta kommenterar Jasanoff på följande sätt:
”Tämligen ofta har jag själv fått frågor om min fäbless för den här döde vite mannen, som var ständigt deprimerad, ohjälpligt cynisk, betänkligt fördomsfull enligt dagens mått mätt. Som kvinna drog jag mig för att tillbringa så mycket tid med en författare i vars verk det är så ont om trovärdiga kvinnliga romanfigurer att det verkar som om han knappt begrep att kvinnor också var människor. Som halvasiat förfasades jag över Conrads exotiserande och ofta nedsättande skildringar av asiater; som halvjudinna studsade jag inför hans sporadiska och men obestridliga antisemitism.” (s.30–31)
Vad är då poängen med att läsa Joseph Conrad? En död vit priviligierad deppgubbe som vädrade fördomar och som inte smajlade åt det han såg i världen?
Hos Conrad finns en skarp, uppriktig och inkännande gestaltning, fylld av multietniska och internationella röster. Spännande och fascinerande berättelser, moraliskt tillspetsade situationer. Vissa röster och iakttagelser kan tyckas motbjudande, andra mer i linje med vad man själv ser och tycker om. Och just detta fruktbara spänningsfält är en av de saker som utgör litteraturens värde, det välgestaltade gränssnittet mellan en själv och andra. Det vassa växelspelet mellan lika och olika, mellan nu och då, mellan min sanning och andras. Existensens förunderliga variationer, helt enkelt.
Med allt detta lyckas historieprofessorn Jasanoff mer än väl; att återigen blåsa liv i globalförfattaren Joseph Conrad. Att tränga in i hans texter, hans gestaltningar och liv. Att låta Conrads värld möta vår egen, ett möte där sprickor och beröringspunkter görs synliga.
Boken avslutas med ett besök vid Conrads grav, i Kent sydöst om London. I England är polacker idag den största utlandsfödda invandrargruppen, en statslös etnisk grupp under stora delar av Conrads liv, nu ett land som tar stor plats i EU. Polen som nu går i konservativ riktning och skärper sina gränser mot flyktingströmmarna i omvärlden, inte olikt de brexiterande stämningar som råder i Storbritannien, det en gång som så öppna Imperiet.
Inskriptionen på Conrads grav inrymmer både hans polska och engelska namn. Här finns ett existens både-och. Därtill finns ett litet stavfel i mellannamnet Teodor. Eller låt oss kalla det en läsaktens (eller livets) förskjutning mellan den text som var menad och den text som blev.
