[190815] När jag ankommer till Göteborgs Konsthall för att uppleva verket The Memor av konstnärsparet Lundahl & Seitl verkar min bokning saknas i systemet och i luckan som skulle varit min står ett annat namn. Bokningsbekräftelsen i min telefon förbryllar värdarna. Kanske har det blivit en dubbelbokning?
Lyckligtvis för min del har en annan besökare uteblivit så jag får hens tid istället. Men när jag välkomnas in i det mörklagda rummet och får en virtual-reality-hjälm i händerna fortsätter teknikstrulet. Kvinnan som hjälper mig på med utrustningen talar med en man vid en datorskärm om en fe som tydligen kommit på vift och behöver återföras till sin rättmätiga plats. Hon ber honom trycka sju gånger på en knapp för att starta om, men det frenetiska klickandet verkar inte hjälpa. En ytterligare man kallas in, det vrids i kloformade manicker och lyfts i stavar i en sorts ritual som får mig att undra om datorstrulet i själva verket är en del av själva verket.
Temat att saker inte riktigt är som de borde återkommer genom detta 20 minuter korta verk för en besökare i taget. När rösten i hörlurarna ber mig sträcka ut handen mot ett svävande klot framför mig känner mina fingrar någonting, men aningen till höger om var klotet borde vara enligt mina ögon. Oenigheten mellan sinnena skapar en säregen förvirring, en känsla av att syn och känsel skilts från varandra och nu hjälpligt försöker lappas ihop.
Kanske är olika former av ”glitch” i 3d-upplevelsen kännetecknande för VR i allmänhet, givet teknikens imperfektion. Men i The Memor inlemmas ”felen” i ett narrativ och blir en bärande del av upplevelsen. Mest omskakande blir effekten när det fysiska rum som jag nästan glömt bort efter inträdet i den virtuella världen plötsligt gör sig påmint: kroppen som ledsagar mig som ett osynligt spöke, det mjuka hindret mot min höft som tycks markera en gräns i den ena världen men inte i den andra.
Rent konstnärligt känns mycket igen från Christer Lundahl och Martina Seitls tidigare verk An Elegy to the Medium of Film (Göteborgs dans- och teaterfestival 2016): den tekniska lekfullheten, det trygga ledsagandet, den anonyma närheten mellan skådespelare/följeslagare och besökare. Men där det tidigare verkets användning av ögonbindel (ironiskt nog i en biograf) närde publikens inre föreställningar, riskerar VR-världens visuella fokus att bli alltför konkret. 3d-teknikens paradox: hur den ökade realismen försvagar upplevelsen genom att hämma fantasin. I värsta fall blir den virtuella världen blott ett blekt alternativ till den ”verkliga”. Därför fungerar The Memors glitcher och sinnesförskjutningar så väl: när själva perceptionen rubbas öppnas glipor där drömmar och fiktioner frodas.
Nyfikna läsare bör informeras om att konstverket tyvärr är fullbokat i skrivande stund. Men av mitt eget besök att döma går varken tid, rum eller teknik att lita på. Det kan alltså vara värt att besöka konsthallen och hoppas på en glitch i maskineriet.
