[190711] Ibland kan större skeenden bli lättare att få syn på om vi kokar ner dem till ett mindre format. Så kan vi se på Trollhättan. Som ett koncentrat av Sverige. Här kommer del två i vår krönikeserie om Trollhättan sett ur ett personligt perspektiv.
För länge sedan på sjuttiotalet när jag gick på Kronogårdsskolan var vi tighta, vi klasskamrater och det fanns en skolanda som var fin. Tufft men rättvist var det enligt duktiga lilla mig. Väldigt bra och kompententa lärare som tog oss med på kollo på Galtö, senare var vi och campade vid Vänern, alla klasser i vår årskull. I min klass var vi elever från sju länder i femman. Jag och en till var från Finland, en från Norge, två danskar, en från Canada, en från Libanon, en italienare och så resten av klassen som var infödda svenskar som lekte med Televinken och hade fredagsmys. Så vi invandrare, nysvenskar lärde oss mycket om Sverige av våra lärare och våra klasskamrater. Inte minst lärde vi oss svenska. Och vi alla kunde samla oss kring att samla filmisar och smurfar. Även om det hände att man blev kallad finnjävel, men det var inte oftare än att jag förstod att det var fel att kalla någon det.
Man blev lite mer hårdhudad än på andra mer segregerade skolor där man inte behövde slåss för sin överlevnad. För det vet jag att vissa killar på skolan gjorde. Vi tjejer slapp slagen men inte alltid de sårande orden. Lärde mig att bli snabb i käften, att parera och svara på påhopp av den verbala sorten. Så det var tufft men oftast rättvist om vi bortser från den rena mobbning som finns på alla skolor.
På nittiotalet bodde jag inte i Trollhättan, min hemadress var antingen i Göteborg eller Helsingfors. Jag pluggade på Göteborgs och Helsingfors universitet och jobbade i de båda städerna. Hälsade på föräldrar vid tillfälle och storhelger. Min kontakt med Trollhättan var väldigt sporadisk och jag kan inte säga att jag hade några varmare känslor för stan som jag lämnat med glädje efter studenten.
Vad vet jag då om nittiotalets Trollhättan? Saab gick dåligt, mina föräldrar blev båda uppsagda, mamma från Saab och pappa från Stridsbergs. Industrierna slog igen och depressionen var ett faktum. Skinheads dök upp, rasistiska demonstrationer vid järnvägsstationen och en hemsk händelse med en utländsk kille som blev sparkad i huvudet av en svensk kille. Och sen brann moskén. Hur blev det så här? Jag vet inte, det här var inget jag kände igen från den stad jag växte upp i. Att rasismen fick ett sådant fäste i Trollhättan var för mig svårt att förstå då stan länge haft många invandrare och mig veterligen hade det varit lugnt tidigare de olika grupperna emellan.
När jag år 2000 ordnade ett seminarium om Film i Väst på mitt dåvarande jobb i Finland lyfte jag fram det positiva som hänt i Trollhättan under slutet av nittiotalet – bland annat Film i Väst; nu hade ju Trollhättan blivit känt för någonting bra, filmproduktion. Äntligen fick Trollhätteborna vara lite stolta över sin stad igen och slippa att bli förknippade med rasistiska dåd hela tiden. Detta togs även upp i ett tv-inslag, med anledning av seminariet, som sändes i finlandssvensk TV.
Nu har jag bott här sen tvåtusenfyra. Och egentligen har jag börjat intressera mig för livet i Trollhättan först nu på tvåtusentiotalet. Vad händer här då? Industrin och handeln går bra, arbetslösheten har gått ned. Rasismen har gömt sig. Den dök upp på ett fruktansvärt sätt på Kronans skola då en ung man kom in på skolan och högg ned elever, en lärarassistent och en lärare. Hela stan var i chock. Våra grannar miste en son, en bror som försökte skydda sina elever. Min kompis miste en kille i det fotbollslag han tränade här på Kronogården. Det var hemskt på alla sätt.
Jag var med i en grupp med Trollhättebor på Facebook tills någon skrev att vi borde minnas även förövaren på årsdagen för morden och inte bara offren. Jag gick ur gruppen. Rasande och besviken på samma gång. Hur är folk funtade egentligen frågade jag mig. Inte alltid stolt över min stad och dess ”ibland svåra att förstå” invånare.
Men jag trivs här på Kronogården, långt borta från de så kallade bättre områdena i stan. För slutligen, det blir inte bättre än så här i Trollhättan för mig även om jag är glad att jag inte bodde här på nittiotalet. Hoppas så att vi lärt oss något av historien. Även om jag tvivlar på det ibland.
