[190704] Tre individer, tre författare, har publicerat var sina reaktioner på metoohösten 2017, tre offer för något dittills ofattbart i vår tillvaro: besinningslös personförföljelse med hjälp av media, delvis initierad av en av dess mäktigaste representanter, Dagens Nyheter.
Och där man tycker att en konkurrent som Svenska Dagbladet skulle känt sig manad att teckna egen profil följde man snarare upp hånfullheterna i påståenden på ledarsidan om Anders Olssons tråkighet eller Horace Engdahls allmänna felaktighet.
Kinakännaren Ola Wong var en välartikulerad motkraft i tidningen men man hade förväntat sig en moteld av mer genomgripande slag.
Hur i all världen hamnade vi där och hur tar vi oss upp ur denna förslagna förslumning?!
Frågan ställs precis lika vanmäktigt av Fredrik Virtanen i hans bok Utan nåd – en rannsakning, som väl att märka inte utgivits på ett svenskt, utan norskt förlag, i sig oroande, och bara ett av de tecken som föder associationer till förföljelser som annars hört diktatoriska statsbildningar till. Även Horace Engdahl pekar på hur rädslan att förknippas med en anklagad sprider sig som ringarna på vattnet, vilket får en att minnas den guilt by association som vi förknippar med McCarthy-årens USA.
Virtanen ger flera utförliga analyser av mediala skeenden och bakgrunden för dem med mångårig publicistisk erfarenhet i ryggen. Det är ett av de ting som gör hans bok viktig och intressant. Dessutom är han grundläggande ärlig i sitt minnesarbete och gör ingen hemlighet av vare sig omfattningen eller destruktionen i det utomhusfestande som präglade några år av hans 2000-tal. Brottsligt var det däremot inte annat än i förhållande till kokainet. Det leverne som Katarina Frostenson namnger som osedligt, amoraliskt (med hänblick på sin egen make) är möjligen olämpligt eller sårande, men det är inte olagligt. Förundersökningen mot Virtanen lades ned men vi väntar fortfarande på ett förtalsåtal mot den person han kallar ’instagramkändisen’. Värt att notera är också, att detta leverne var ett länge sedan avslutat kapitel i Virtanens liv vid tidpunkten de händelser ägde rum för vilka han skulle förlora såväl ära som levebröd. Han tar avstånd från dessa år och vittnar om stor befrielse i det nya tillståndet, frikopplad från varje medialt centrum.
I jämförelse lider Katarina Frostensons K svårt av sin brist på självkritik. Hennes uppgörelse med enligt henne falska påståenden, där inte heller hennes ord kan betraktas som något annat än påståenden, är snobbens förakt för en hoper undersåtar hon inte fäster något avseende vid, en attityd som föder obehag hos läsaren.
Man kan säga mycket om de ekonomiska oegentligheter som må ha förekommit på mötesplatsen Forum och jävförhållandet i Akademiens ekonomiska stöd till verksamheten. Men har det förekommit klandervärt svartjobb i det sammanhanget skulle man lugnt kunna radera hela kulturlivet, som ständigt hankar sig fram medelst dylika nödlösningar. Vårt samhälle är inte uppbyggt för att något skall kunna skapas om det inte sker i stor utsträckning oavlönat, så även den lilla text jag just nu sitter här och skriver. Vi gör det ändå, för att vi finner det meningsfullt.
Lika lite är den exklusiva livsstil Frostenson och Arnault önskar tillåta sig något andra har med att göra. Jag tolkar den som uttryck för just denna särställning de upplever sig framleva tillvaron i, detta är något vi förmår till skillnad från normaliteten, vi är poeter, inte profeter. Det må vara hänt, men hindrar inte att man förvånas över, att varken de själva eller Akademien som sådan insåg, att personer med nära anknytning till en institution av sådan dignitet kan omöjligt tillåta sig en livsstil inför öppen ridå som sårar den allmänna uppfattningen om vad som är heder och god sed, kort sagt smak.
Frostenson lutar sig återkommande mot citat av filosofen Simone Weil, men hon misstolkar henne. Hon berättar om att hon får med sig volymen Tyngden och nåden i den påtvungna landsflykten, vilken är en citatsamling, men borde även medbragt Personen och det heliga, som kastar ett ljus över Frostensons ställning i det som hänt. Här preciserar Weil betydelsen av individen som enda tänkbara tänkande subjekt, i motsättning till gruppen, kollektivet. ”Gruppen kan inte ens utföra en enkel addition”, skriver hon. Individen är emellertid inte lika med personen, som Weil knyter till ensamhet och vånda, något man måste överge i strävan efter sanning i det vetenskapliga och skönhet i det konstnärliga. Uppnås något av detta frigörs individen från det personliga för att uppgå i det allmänna, en större helhet, närma sig det gudomliga.
Frostenson lämnar i boken K inte det personliga för ett ögonblick, när hon med näbbar och klor försvarar den särställning hon finner motiverad för egen del. Särskilt personlig är hon emellertid inte, inte ens i sina skildringar av Paris, som mest påminner om texter för en turistguide. Någon levande och i sammanhanget nyttig bild av arbetet i Akademien ger hon inte, inte heller av sitt äktenskap, hur många ’min älskade’ hon än förseglar det med, vilket ger ett mer sentimentalt än sant intryck. Hon är i stället utpräglat privat i sitt förhållningssätt, ett begrepp man inte återfinner hos Weil, privat indignerad i egenskap av snobb och därför tröttsam.
Hon hade inte behövt skriva K. Hon visade sin sårbarhet både vackrare och tydligare i diktsamlingen Sju grenar från 2018 och till den som vidare önskar fördjupa sig i Frostenson som den raffinerade författare hon är hänvisar man gärna till Viktor Malms omfattande avhandling Är det detta som kallas postmodernism?, som även behandlar Stig Larsson, också han knuten till de förkättrade kretsarna i Akademien.
Om allt detta är något vi skall göra oss av med blir det inte mycket kvar av espri i det svenska kulturlivet. Vi är oroväckande försvagade i oförmågan att ge profil åt det som är vi och vårt, har t ex inte antydningsvis kunnat försvara konstnären och inspiratören Lars Vilks i den groteska situation han tvingas framleva, år efter år.
Ibland kommer slumpen en till hjälp. Ungefär samtidigt som Horace Engdahls De obekymrade nådde mig damp Walt Whitmans Brooklynfärjans överfärd ned i brevlådan tillsammans med Jag hör Amerika sjunga av samme författare. I förordet till den förra citerar översättaren Kristian Carlsson följande rader av Whitman:
”Fördömd är den ålder eller nation som inte förstår sig själv och uppskattar sig själv,
bedrövlig är den människa som inte uppskattar sig själv.”
Det är ord som genomsyrar en poetisk strömning som i USA löper från Whitman via Ginsberg fram till Bob Dylan, ett självförtroende och ett livsbejakande som saknar motstycke. Något man skulle vilja läsa högt för Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius, när hon söker förlöjliga Engdahl för att han har sinnesnärvaro att karaktärisera något som faktiskt försiggår utifrån en hållning som är hans övertygelse, något han är beredd att stå för, kan stå för (ett grundläggande självförtroende är ju förutsättningen för varje moget ställningstagande), när det han träffande benämner som en ”ockupationsmakt” tagit över det kulturella samtalet där feminismen i egenskap av det jag numera vill definiera som en statsideologi lagt sig som en våt filt över tanken. Där vi numera arbetar enligt postulaten om den demoniserade mannen och den infantiliserade kvinnan (förmögen respektive oförmögen till allt) – och jag frågar igen:
hur hamnade vi där?
Föreställningen att de kvinnor som varit indragna i diverse vittnesmål och rättegångar vi matats med har haft något eget ansvar i vad som utspelat sig existerar inte. Från att under hela 1900-talet tillkämpat sig självständighet och myndighet är de i ett nu reducerade till aningslösa offer, även när de (som i de handlingar som ligger bakom våldtäktsdomen mot Arnault) själva tagit initiativet till det som ägt rum och utan att tveka ett par veckor senare försatt sig i exakt samma situation på nytt. Sanningen är ju, om man noga läser Dagens Nyheters ursprungliga avslöjanden, att Stockholms litterära karriärkvinnor varit som fästingar i kalsongerna på Arnault.
Horace Engdahl ger ingen förklaring på vårt nuvarande tillstånd, kanske av den enkla anledningen att det inte går att åstadkomma någon sådan förklaring. Däremot är han en mästare i att skildra de enskilda, ofta tragikomiska begivenheter i det dagliga (”Fan vad hon snackar!”/”Varför säger han ingenting?”), där de befängda konsekvenserna av en ny inställning till den spänning mellan könen, som många av oss tycker gör livet värt att leva, blir iakttagna. Därigenom förmedlar han en ovärderlig helhetssyn i förhållande till det vid första anblick svåriakttagbara.
Livet är svårt, det kan mäns liv också vara, som Norman Mailer en gång påpekade i Dialogue on Women’s Liberation 30 april 1971 i Town Hall, New York där alla de stora feministerna var närvarande, Germanie Greer, Betty Friedan osv och det blir sannerligen inte lättare av att vi introducerat lynchning som gångbart tema i offentligheten. De ljusbärande kvinnorna på jakt efter Örjan Ramberg utanför Dramaten liknade mest en församling ur KKK (Ku Klux Klan), skådespelaren Marie Göranzon tyckte det var en ruskig syn – har vi infört dödsstraff i Sverige, backstage?
Vad som faktiskt har hänt är det ingen som intresserar sig för. Ännu en institution faller, gott så. Julia Dufvenius kräver eskort till sin arbetsplats och det är svårt att inte associera till de svarta barn som åtföljdes av polis till sina nya skolor i arbetet för att bryta segregationen i det amerikanska skolväsendet på 1960-talet, eller de första svarta universitetsstuderande i sydstaterna vid samma tid. Vill en svensk skådespelerska av i dag på fullt allvar jämföra sig med sådana förhållanden eller borde hon mötas med ett: men stanna hemma då och låt någon annan överta den eftertraktade uppgiften?
Tiden går och om ett tiotal år eller mer kommer vansinnesrörelsen som bröt ut en bit in på det tjugoförsta århundradet betraktas som en trist episod av otäckt befängda besynnerligheter, som lämnade det mesta oförändrat, om inte direkt förvärrat. De skamfilade institutionerna (hoppas man) repade sig, det konstruktiva samhällsbygget tog åter vid. De av Freud påpekade ’naturliga orättvisorna’ mellan män och kvinnor fann omsider tillbaka till mer balanserade utgångspunkter och Engdahls drömgestalt i boken om ’de obekymrade’, coola, en herr Mahuro, med förmågan att låta stormarna blåsa över, eller melankoliskt vandra genom natten i all dess försonlighet (Nattens mänsklighet av samme författare) reflekterar syndafallet i termer av att Gud trots allt delade sol och vind lika i det att
”Kvinnorna måste föda barn, männen hålla tacktal.”
En anmärkningsvärd detalj i dessa strider har varit dess karaktär av att utgöra sista kapitlet i paret Engdahl/Brattströms skilsmässa. Det gav temporärt den senare parten en oproportionerlig plats i kommentarspalterna tills folk fick nog av allt flams. En impuls dyker upp att Ebba Witt-Brattström borde fråntas sina medborgerliga rättigheter, speciellt det att vara kvinna. När det nu blivit förbjudet att röka offentligt, kan man inte också –
Kan man fortfarande tillåta sig den typen av malörtsdrypande ironi? Det var i alla fall vad jag just gjorde, röda bönor tycker inte om att förneka sig!
