[190625] Berättarladan i värmländska Rottneros befolkar i sommar sina tiljor med asagudar, jättar, nornor och vidunder från nordisk mytologi och folktro. Men snarare än själsligen beröra serveras ett färgsprakande allkonstverk som främst tjusar öra och öga till en berusande upplevelse med fantastisk musik, virvlande dans och en makalös kostymprakt.
Att den norske dramatikern Jon Fosse tagit Den Poetiska Eddan som underlag för ett sceniskt verk förvånar väl inte, först och främst med tanke på att ämnet ligger i tiden men också för den språkliga kärvheten, för att nynorskan och det fornnordiska språk Eddan är skriven på har stora likheter. För två år sedan satte den världskände regissören Robert Wilson upp Fosses Edda i bearbetat skick på Det Norske Teatret i Oslo med musik av Arvo Pärt. Utan att ha sett den uppsättningen inser jag att det som Leif och Magnus Stinnerbom, Susanne Marko, koreografen Jimmy Meurling, scenograf Bo Jonzon och kapellmästare Sophia Stinnerbom skapat i Sunne formmässigt är något ganska väsensskilt i sättet att gestalta dessa berättelser om skapelse och Ragnarök, strider, kärlek, svek, liv och död i en sagovärld av gudar och andra mytiska väsen.
Här är det helt andra toner, besläktade med allehanda folkmusikaliska traditioner, som sätter fart på benen på de många medverkande på scenen och som inte minst får guden Tor, vigt och självsäkert gestaltad av Daniel Lindman Agorander, att slunga sin hammare. Tor är den av gudarna som alstrar mesta spänningen i sin jakt på att återfå sin hammare som blivit stulen av jättarna. Oden, den mäktigaste i denna gudavärld, gestaltas här av Paul-Ottar Haga med auktoritet, list och förmåga att med glimten i ögat behärska scenrummet. Sin stora visdom har kostat honom hans ena öga, som han tvingats offra i Mimers brunn. Men nu behöver han trots allt Völvans hjälp för att tyda tidens tecken på en stundande undergång. Hanna Kulle gestaltar henne med all den hemlighetsfulla spåkvinnepondus som krävs för att besitta kunskapen om världens gång.
Bild: Daniel Lindman Agorander som guden Tor i Eddan. Foto: Håkan Larsson
På den vägen fortsätter det med den ena episoden efter den andra som gäller relationer gudar sinsemellan eller mellan gudar och jättar. Det ger upphov till en rad dråpliga scener, inte minst när Oden ska hämta tillbaka Skaldemjödet som stulits av jättar. Eller när den lurige Loke (Jakob Hultcrantz Hansson) oskuldsfullt leende ska ta sig fram i handlingen på osäkra grunder och likafullt hamnar i bojor med ett ormhuvud över sig droppandes sitt gift, trots sitt blodsbrödraskap med Oden.
Över scenen i den fantasieggande ladan breder formen av ett jättelikt träd ut sig, världsträdet Yggdrasil. Därunder och runt dess tre rötter, som breder ut sig över scenen, utspelar sig det pärlband av intriger, kamper och kärleksmöten som gudar och jättar blir indragna i och som får dem att alls inte avsevärt skilja sig från människorna. Inte ens i fråga om dödlighet. Skönast är scenen när guden Frej äntligen lyckas vinna sin jättekvinna Gerd och de trår en kärleksdans tillsammans.
Längst in under trädet befinner sig den fenomenala musikaliska kvintetten som förstärker magin på scenen med instrument som alstrar rytm och energi med sin blandning av blås-, slag- och framför allt stränginstrument, där stråkarna dansar över strängarna på såväl fiol som violans äldre släkting viola d´amore med samma frenesi som de många fötterna på de nitton medverkande på scenen, därav nio professionella skådespelare och tio amatörer. Att danskonsten är väl utspridd framstår klart, även om de finns som utmärker sig. Frånvaron av namn på bilderna i programmet, som får ses som en stor miss, gör dock att jag inte vågar nämna namn som jag är osäker på. Trots ragnarökstemat går jag ut i sommarnatten med ljust sinne av det slut som ändå varslar om en ny och bättre värld.
