[190625] Jag har ett vackert kuddfodral i min soffa på landet. Jag har en bordslöpare i samma tyg som jag alltid lägger på köksbordet i oktober. Båda tygerna kommer från Kudhinda. Det var en firma som började med att göra potatistryck på tyg. Kudhinda var en utlöpare till Zimbabwes en gång så blomstrande textilindustri. De hade sin butik och sin verkstad i konsthantverksbyn Chiponge en kvarts taxiresa från centrala Harare. Där fanns även butiker som sålde läderprodukter. Skärp och plånböcker och en väska i garanterat godkänt krokodilskinn. Kanske den snyggaste jag sett.
Jag har även ett par örhängen i glas från en av verkstäderna. De köpte jag sist jag var där, för sex år sen. Då sjöd där av liv, kaféet serverade te och bakelser. När min reskamrat Britta och jag besökte byn i höstas var vi två plus en zimbabwisk kvinna de enda kunderna.
• Vad har hänt, säger kvinnan till mig, med skräck i rösten.
• Jag har bott i Sydafrika i tio år, och nu flyttat tillbaka. Här brukade vara tjockt med folk och en massa butiker.
Lokalerna gapar tomma, mindre än en tredjedel av de ursprungliga verkstäderna och butikerna är kvar. Och som sagt, vi är de enda kunderna en lördagseftermiddag.
Bild: Bordslöpare från konsthantverksbyn Chiponge.
Ja, vad är det som hänt?
I skulpturparken bredvid där ett femtiotal konstnärer brukade arbeta träffar vi idag två.
När reskamraten Britta Kleberg jobbade här som biståndsarbetare för Afrikagrupperna för snart tjugo år sen var detta platsen dit man tog sina utländska gäster. Här uppfördes konserter och musik- och dansgrupper avlöste varandra. Den här säsongen verkar ingen vara bokad.
Vad har hänt?
Tja. Det började i slutet av nittiotalet. President Mugabe började ge generösa bidrag till frihetskämparna, utgifter som staten inte hade råd med. Det blev obalans i finanserna, inflation, höjda räntor och urholkat förtroende för valutan. Pengar till militärt engagemang i Kongo och HIV/Aids bidrog till nedgången. I början av 2000-talet började Mugabes regim slänga ut vita farmare, gårdarna överläts till Mugabes släktingar eller gamla frihetskämpar. Människor som inte kunde sköta jordbruk och gårdarna förföll.
Bild: Skulpturparken i Harare.
Världsbanken drog in sina lån. Zimbabwe var inte längre ett föregångsland för det befriade Afrika. Den förre frihetshjälten Mugabe blev en diktator och förföljde delar av sin befolkning. Omvärlden drog öronen och bidragen åt sig. Utländska hjälporganisationer var inte längre välkomna, biståndsarbetarna försvann. Liksom en stor mängd av Zimbabwes välutbildade medelklass.
Och vad hände med den tidigare så blomstrande textilindustrin? Dels slogs den sönder av landets i övrigt havererade ekonomi. Och dels, och inte alls betydelselöst, konkurerades den ut av alla biståndsorganisationers klädsändningar. Visserligen införde Mugabes regim ett förbud mot import av begagnade kläder, för att rädda industrin. Men folk behövde försörja sig, så de åkte över till grannlandet Mocambique till exempel och köpte på sig billigt, för att sen starta en egen liten business hemmavid.
Sen de värsta åren runt 2008 med total ekonomisk kollaps, har det trots allt funnits hopp om framsteg. Och för sex år sen blomstrade fortfarande hantverksbyn. Visserligen hade landets mest frekventa musikscen The Book Café just då slagit igen, men Harares konstmuseum hade både utställningar och kafé. Museets kafé har slagit igen nu. Litteraturmässan i dess trädgård är en spillra av vad den en gång var. Några enstaka bord, och möjligen någon författare. Den internationellt mest kända författaren Petina Gappa lär numera vara typ talskrivare för regimen. ( obekräftad uppgift)
Men vem förutom svenska kulturarbetare och hemvändande zimbabwier skulle ha råd att fika på kaféet? Vem skall idag handla smycken och vackra tyger? Vem skall köpa böcker? Knappast de 92 procent av befolkningen som saknar arbete. Nittiotvå procent. En ofattbar mängd. Inte heller de få procenten som har arbete. En caesarsallad på restaurang kan kosta en månadslön för en lärare. Om man ens får sin lön.
Chiedza Kasorata arbetar som förskollärare. Hon har inte fått ut sin lön på ett halvår. Hon och dottern Jennie, som är engelskalärare, delar en liten lägenhet i en av stans förorter. De delar inte bara lägenhet, utan också säng. Mer än en säng får inte plats. Hur skall man ens orka tänka på en litteraturmässa i det läget?
Men det finns också en annan del av landet. I Harare ligger ett helt kvarter uppbyggt som en engelsk bygata. Där ligger fina restauranger och möbelvaruhus med kvalitetsmöbler tillverkade i landet. Vi träffar på ägaren, en vit zimbabwier, utanför butiken och trots att det är stängt ber han oss in. Svulstiga sängar i mörkt trä blandat med modern design. Snyggt. Propert.
– Är ni från Sverige, aha, då har ni Ikea, men det är bara för studenter, eller hur.
Vi försöker protestera, men han låter sig inte övertygas.
Vi glömde fråga vilka som var hans kunder? Knappast studenter. Var finns köparna? Inhemska affärsidkare? Utländska investerare som satsar på gruvdrift? Det finns stor tillgång på metaller och ädelsten. Och det finns de som vill investera, inte minst kinesiska intressenter.
Det är svårt att förstå sig på ekonomin i detta märkliga, vackra, mångskiftande land. Ett land som 2016 hade en statsskuld på nära 60 procent av bruttonationalprodukten och en utlandsskuld på 93 miljoner US-dollar. Där biståndet är 44 US-dollar per person och år. (2017) Där ekonomin är oförutsägbar. Bara under de veckor vi är där i november 2018 fördubblades priserna på mat och bensin.
Så vilka är de som skall handla de vackra tygerna och maskerna och stenskulpturerna? Det måste väl vara vi, som kommer från utlandet? Det borde varit jag som skulle köpt den fantastiskt vackra väskan gjord av godkänt krokodilskinn (ingen tjuvjagad) för 200 US-dollar.
Text och foto:
