[190620] Nyligen kom uppgiften att fyra personer, tre ryssar och en ukrainare, åtalas vid nederländsk domstol som ansvariga för nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 över ukrainskt territorium i april 2014, då 298 personer miste livet. Den här händelsen skildras ingående i historikern Timothy Snyders Vägen till ofrihet. Ryssland har kategoriskt frånsagt sig ansvar, och lägger skulden på ”ukrainska terrorister.” För Snyder är det ingen tvekan om Rysslands skuld, och inte heller om vem som ytterst bär ansvaret, nämligen Vladimir Putin och hans krets av styrande kleptokratiska oligarker.
Frågan om hur Putins verklighetsbild är beskaffad och vilka drivkrafterna är bakom den ryska expansiva politiken är av central betydelse för Snyders framställning, som i sin helhet ägnas åt hur rysk påverkan fått en allt större och farligare betydelse för den politiska och ideologiska utvecklingen i både Europa och USA. Putin själv refererar ibland som en ideologisk förebild den fascistiskt anstrukne filosofen Ivan Iljin (1883–1954), som under Putins överinseende ombegravts i Moskva under stora hedersbetygelser. Iljin högaktade Adolf Hitler och var programmatisk antisemit. Den variant av hans filosofi som nu påverkar den ryska ledningens förhållningssätt beskriver Snyder som ”schizofascistisk”, han framhåller särskilt dess utpräglat paranoida drag.
Snyder urskiljer två huvuddrag i den internationella politiken, som båda har stort inflytande över utvecklingen. Det ena beskriver han som ”ofrånkomlighetsprincipen”, och dess grundläggande föreställning är tanken att det finns ett samband mellan kapitalism och demokrati, som i denna tolkning ges betydelsen att ju mer, och mer ohämmad, kapitalism, desto mer demokrati. Uppfattningen vann brett insteg under Ronald Reagans tid som president i USA och Margaret Thatchers tid som premiärminister i Storbritannien. Här ligger grunden för de mer och mer avreglerade ekonomierna, för överflyttningen av offentliga verksamheter som skola och vård till en kapitalistisk marknad. Här ligger också grunden för en skattepolitik som ensidigt gynnar företag och privat förmögenhetstillväxt.
Det andra huvuddraget, ”evighetspolitiken”, hänger ihop med det första, och här har Ryssland under Putin blivit någon av rollmodell. Ofrånkomlighetsprincipen leder (ofrånkomligt) till att förmögenhetsklyftorna i samhällena växer, skattesänkningarna utarmar statens möjligheter att tillgodose befolkningens behov av välfärd. Ett tillstånd av förlust, knapphet och kris infinner sig och lägger från de styrandes sida grunden för ett systematiskt utpekande av hot och fientligheter, som orsakar brist och fara. Ett flagrant exempel är Donald Trumps envetna attacker på migranter söderifrån eller hur han pekar ut medierna som folkets fiender.
Med enastående skärpa och detaljrikedom går Snyder igenom hur Ryssland genom otaliga påverkansoperationer och med öppet eller dolt ekonomiskt stöd underblåser högerpopulistiska strömningar i Europa. Direkta förbindelser finns mellan Marine le Pens Nationell samling i Frankrike eller Brexitpartiet i Storbritannien för att bara ta två exempel. Putin var ju för övrigt en entusiastisk brexitförespråkare. Paradexemplet är givetvis Donald Trumps seger i presidentvalet 2016. För Snyder är Trump ingenting annat än en rysk avatar, en fiktiv persona, uppbyggd av skickligt orkestrerad propaganda, och på olika sätt djupt ekonomisk insyltad med ryska oligarker. Det är naturligtvis en närmast ofattbar tragedi att en sådan person kunnat bli president. Snyder visar med närmast utmattande detaljeringsgrad hur förbindelserna byggts upp mellan Trumps organisation och familj och den ryska eliten och att de pågått länge. Att tvätta pengar genom att köpa lägenheter i Trumps fastigheter var till exempel ett vanligt förfaringssätt bland rika ryssar, där ställdes inga frågor om var pengarna kom ifrån.
Stämmer det som Snyder framhåller som en överordnad drivkraft för den ryska politiken, nämligen att blåsa liv i en gammal föreställning om ett sammanhängande Eurasien under rysk överhöghet, ja, då vill det till att såväl Sverige som övriga EU vidtar kraftfulla åtgärder. En god utgångspunkt borde vara att överge ”ofrånkomlighetspolitiken”, som gör att de sociala kontrakten och sammanhållningen inom samhällena brister alltmer.
