[190612] Länge och mycket har det talats om digitaliseringen, den genomgripande förändringen av våra liv som skenar på och som ingen kommer undan. Mobilen som många av oss kollar hundratals gånger om dagen, inte minst dagens unga som brukar benämnas digitala infödingar. Vid sidan om detta har vi skärmtiden som det bråkas om i många familjer och alla dessa digitala flöden som oavlåtligen sköljer över oss och pockar på vår uppmärksamhet.
Allt detta och mycket annat avhandlas i Sissela Nutleys nya bok Distraherad – Hjärnan, skärmen och krafterna bakom. Som hjärnforskare har författaren en bred och djup kunskap om hur våra hjärnor påverkas av digitala aktiviteter. Anslaget är populärvetenskapligt och förankrat i vardagliga exempel. Språket är klart och lättillgängligt.
Ett centralt tema vävs runt uppmärksamhet, det faktum att många digitala enheter är designade för att kidnappa vår uppmärksamhet, fånga in oss i flöden och hålla oss kvar i dem, så länge det bara går. Facebook, Instagram, Snapchat, Youtube och Twitter, överallt tävlas det om vår uppmärksamhet och tid, aktiviteter som sedan skapar en klickhistorik som kan säljas på reklammarknaden. Besöker vi cykelsidor, poppar reklam för cyklar och cykelkläder snabbt upp. Läser vi skönhetsbloggar får vi erbjudanden om kläder och smink, allt inriktat på våra speciella preferenser.
Och den digitala reklammarknaden är enorm. Det nämns exempelvis att Facebook ”med sina två miljarder användare, har fler aktiva följare än kristendomen eller islam.” Vidare har 99 procent av alla svenska tjejer i åldern 12–15 år ett Snapchat-konto och de skickar runt 70 digitala meddelanden dagligen. Och de digitala aktiviteterna kryper ner i åldrarna, en utveckling som är långt ifrån oproblematisk. Här skiljs det på dötid, slötid och frötid. Avgörande är att göra tiden framför skärmen så frö- och fruktbar som möjligt.
Barn under två år bör inte hålla på med digitala aktiviteter alls, detta eftersom småbarns hjärnor är så starkt formbara och satta i tillväxt. Här behövs mänsklig interaktion snarare än digitala flöden. Bristande känsloreglering, fetma och närsynthet är några av de negativa effekter som komma med allt för mycket skärmtid hos mindre barn. Samtidigt skrivs det idag in i förskolans läroplan att digitala verktyg måste användas i verksamheten, vilket kan och bör diskuteras mer kritiskt.
Tänkande som flytande intelligens och kunskap som kristalliserad intelligens är andra begreppspar som läggs fram. Men för att vårt tänkande ska bli fruktbart behöver vi fokus, inte fragmentering och splittring genom det bombardemang av stimuli som kommer genom multitaskande. För arbetsminnet i våra hjärnor är detsamma som hos stenåldersmänniskan. Lika trångt och trögt, om vi överbelastar det, vilket ofta sker idag.
Genom dagens digitala aktiviteter dränks vi ofta av signalsubstanser och hormoner. Dopamin som ger oss kickar, adrenalin som sätter oss i hetsig rörelse och kortisol som frisätts vid stress. Pushnotiser och triggers håller oss i ett konstant tillstånd av uppmärksamhet, av digital nödvändighet. Att bryta de digitala (o)vanorna blir allt svårare.
Nutley pekar också på det obehagliga historiska sambandet mellan den ökande psykiska ohälsan bland dagens unga och den ökande mobilanvändningen, kurvor som stigit parallellt sedan smartphonesanvändningen gjorde sitt massiva intåg. Trots detta finns ingen entydig evidens för att enbart mobilanvändningen skulle vara boven i dramat. Dels beror detta på att forskningen har svårt att belägga kausalitet och dels för att många andra faktorer spelar in i personers mående. Likafullt är det ett besvärande samband som svårligen kan viftas bort. För hjärnan formas av det man gör, i synnerhet av det som görs ofta. Att ägna massor av tid på våldsspel, ensamt stillasittande, porrsurfande eller ständiga sociala jämförelser byggda på digitala idealbilder är sällan någon positiv grogrund för personlig utveckling där det krävs empatiskt samspel och samvaro.
Men är inte digitaliseringen här för att stanna? Jo, visst är det så. Men som med alla verktyg finns det potentiellt konstruktiva och destruktiva handlingar och vanor. Uppsidor och nedsidor. I slutet av boken ges därför exempel på hur vi kan ta kontroll över tekniken och dess baksidor. Och då behövs motivation, möjligheter och triggers – men också ett gediget faktaunderlag. Något som denna bok onekligen kan bidra med.
