Då och nu förenat i dystopiskt dansverk

Med dans i världsklass satte Göteborgsoperan punkt för säsongen med en festival för att fira sina 25 år i huset vid Lilla Bommen. Det blev en jubileumshelg av rang. Invigningen skedde visserligen först i oktober 1994 med Martinson/Blomdahls apokalyptiska opera Aniara. Hofesh Shechters hyllade dansverk Grand Finale tar upp stafetten med sin dystopiska framtoning.

På ett kvarts sekel har Göteborgsoperan klättrat uppåt på skalan över världens främsta operahus. Särskilt vad gäller dansen, där huset vid älven inte sällan kunnat bjuda på världspremiärer. Kanske dags nu för operasektionen att  bjuda på mer nyskrivet. Det lär dock dröja. I en konstfull bok till jubileet, Operans natur, tematiskt uppbyggd i fyra akter med texter på tema jord, luft, eld och vatten, läser jag bland mycket annat att ett nytt operaverk är beställt – för premiär våren 2021!

Tidigare i vår kunde vi se ett annat verk av Hofesh Shechter,  Contemporary Dance, framfört av Göteborgsoperans egna dansare. Ett klart ljusare verk än det som gavs under festivalhelgen. I Grand Finale framträdde tio fenomenala dansare från Shechters eget kompani nästan som skuggfigurer i en dimhöljd scen som bestämde den dystopiska känslan. Fem musiker mer eller mindre dolda i scenens utkant drev tillsammans med Shechters eget elektroniska ljuduniversum dansarna till en pulserande allt intensivare ödesmättad gruppdynamik med trumslag som påminde om allt allt häftigare hjärtslag.

Likheterna mellan de två verken finns där, trots det mörker som dominerar Grand Finale. Intensiteten, en delvis folkdansinspirerad koreografi, den slagverkstarka musiken, medvetet kraftfulla ljussättningen, men här så mycket mörkare. Ett mörker som bara någon gång låter släppa fram en glimt av humor. Titeln förebådar ett slut, en undergång, våldsam. Dansarna ger uttryck för en kedja av känslor och reaktioner som kan tänkas, om möjligt, uppstå i ett sådant tillstånd av panik, rädsla och extas, stundom desperat klängande vid varandra i instinkten att rädda och räddas, bedjande inför en mur som lägligt inställer sig. Dansarna kunde mycket väl ses som besättning på rymdskeppet Aniara.

Från att ha inlett kvällen med Jo Strömgrens surrealistiskt komiska mardrömsscenario, Ministeriet för olösta känslor (tidigare recenserad i Alba av Kjerstin Norén), blev facit att den samtida konsten är outsinlig i sin mångsidighet, vilket förstås fortsättningen av festivalprogrammet, som jag inte kunde delta i, ytterligare bevisade.

En annan hyllad israelisk koreograf, känd för göteborgsoperans publik från tidigare verk, är Ohad Naharin, ledare för Batsheva Dance Company, deltog också under festivalhelgen men då med ett ”pröva på” i hans speciella rörelsespråk Gaga. Till hösten blir det han som inleder danssäsongen på stora scenen med sitt verk Naharin´s virus, som utgår från Peter Handkes sextiotalspjäs Publikumsbeschimpfung (Publikkränkning) och lär i sin helhet kunna uppfattas som en metafor över konflikten i Mellanöstern. Den ges tillsammans med ett annat verk, Love, som också inspirerats av Peter Handke, men då av hans och Wim Wenders film ”De vackra dagarna i Aranjuez”, som porträtterar kvinnors och mäns olika visioner av kärlek och blir till något av en jakt på kärlek som motgift mot ensamheten i en värld där yta är allt och där allt har ett pris. Love är en samproduktion med Club Guy & Roni, ett danskompani som drivs av Roni Haver och Guy Weizman, som tidigare dansat i Ohad Naharins kompani Batsheva. Föreställningen Virus/Love har premiär 11 oktober. Den som missat koreografen Sidi Larbi Cherkaouis verk Stoic får två nya chanser i januari 2020. 

I mars 2020 utlovas, enligt danskompaniets konstnärliga chef Katrin Hall, en once in a lifetime-upplevelse med cirkusartisten Yoann Bourgeois i en dansdubbel med hip hop-duon Wang Ramirez i verket kallat Beyond. 

Operans Lilla scen lockar med världspremiär i april på verket 3D International, som bygger på ett nytt samarbete mellan Göteborgsoperans danskompani, nu med holländska Scapinobaletten och tyska Tanz Mainz.  Ett koncept som inleddes säsongen 2017/2018 mellan GO, Kungliga Baletten och Skånes Dansteater. Syftet är att skapa nya möjligheter till utveckling genom utbyte.

På operafronten är alltså den stora nyheten att en beställning gått till kompositören Paula af Malmborg Ward och dramatikern Kerstin Perski om ett nytt verk med arbetsnamnet Mytomania för urpremiär våren 2021. Något att se fram emot. 

Operasäsongen domineras i övrigt av nypremiärer. Först ut är Stephen Langridges uppsättning av Mozarts opera Figaros bröllop, som ges fram till dess att säsongens obligatoriska musikal intar stora scenen den 14 september. Valet har denna gång fallit på Lionel Barts Oliver, bygd på Dickens roman om den hemlöse pojken Oliver Twist och hans hårda liv.  Nu har Oliver satts i händerna på ingen mindre än Bounce-grundaren Fredrik Benke Rydman.  Inför den uppsättningen går hundra barn mellan sex och elva år ett helt år i Göteborgsoperans ”Oliver-skola”, en kostnadsfri utbildning i sång, dans och drama. 60 av eleverna ska medverka i uppsättningen, uppdelade i tre grupper, bland annat i de två huvudrollerna som Oliver och Dodger.

Under musikalperioden tar ännu en klassisk opera plats på stora scenen i och med nypremiären på Bizets Carmen med Katarina Giotas återigen i titelrollen och Joachim Bäckström och Mats Persson som rivalerna om hennes gunst medan Frida Engström sjunger rollen som Micaela.

Till den 1 december får man vänta på fortsättningen av GOs uppsättning av den wagnerska ringen. Förra året var det Rhenguldet, nu stundar Valkyrian i Stephen Langridges regi. Puccinis älskade opera La Bohême är ännu en godbit för de klassikertrogna  med Kerstin Avemo och det nyzeeländska stjärnskottet Thomas Atkins i rollerna som Mimi och Rodolfo.

Men, som sagt, suktar man efter opera skriven i vår tid, får man vackert invänta året 2021.