[190608] Det finns yrkeskategorier som bara ska fylla sin funktion och inte märkas allt för mycket. Förr var det de osynliga tjänsteandarna, idag är det kanske framför allt sekreterare. De som gör sina chefers framgång möjlig, krattar manegen åt dem och håller reda på allt. Renée Knight har skrivit en krypande thriller om en sekreterare vars lojalitet leder till en katastrof.
Någonstans har jag stött på uttrycket ”Domestic noir” och det här får kanske sägas vara en representant för den genren. Från att förr främst reducerats till partners och/eller offer har kvinnorna tagit allt mer plats i kriminalromanernas värld och med dem också de nära relationernas komplikationer. Det finns numer mängder av romaner om kvinnor som tar hämnd på olika gruvliga vis eller som löser brott – och de gör det snarare som kvinnorna i Gillian Flynns Vassa föremål än som mystanter som Christies miss Marple. I känslorna inför dem som står en närmast finns fröet både till den största lycka och den största olyckan. Kärlek och hat står nära varandra.
I Renée Knights Sekreteraren möter vi Christine Butcher som under mer än 15 år varit en obrottsligt lojal sekreterare till Mina Appleton. Under dessa år har Mina hunnit ta över sin fars affärskedja Appletons och bygga upp en karriär som tv-kändis, med ett program där hon lagar mat i sitt eget kök. Appeltons har rykte om sig att sälja förstklassiga, närodlade produkter och att behandla sina leverantörer väl. Till en början. Men efter en artikel i The Business Times börjar ryktet vackla och då ställs sekreterarenChristine Butchers lojalitet på prov.
Berättelsen är skriven i jagform och som läsare blir jag illa berörd av en del saker som Christina berättar i, vad som i alla fall till en början framstår som, en lätt naiv ton. De små obehagliga detaljerna, de dagliga små uppoffringarna, som blir fler och fler vartefter. Christine verkar vara den perfekta hjälpredan. Hon lär sig alla rutinerna, minns alla detaljer och lär sig bland annat, naturligtvis för att kunna avlasta sin chef, att imitera Minas handstil så väl att ingen kan se skillnad. Hon vet allt om sin arbetsgivares hemligheter, allt från vad hon behöver för att komma igång på morgonen till hennes lösenord. Och som sekreterare täcker hon upp på alla möjliga och omöjliga vis. Skriver till och med små snälla lappar, från mamma, till sin chefs barn och skickar med dem till skolan tillsammans med hembakta kakor som hon själv bakat. Vi får också veta hur hon, efter att ha blir manipulerad å det grövsta av sin chef, väljer att åka med på en arbetsresa till USA i stället för att sitta vid sin fars dödsbädd.
”Schemat var späckat och jag visste att jag skulle sitta i telefon större delen av dagen – ringa och förvarna om vi var försenade, stuva om bland mötena och utnyttja de luckor som jag kunde se framför mig. Det fick Mina att tro att hon hade all tid i världen och hon brukade också glida från möte till möte utan minsta tecken på stress.”
Naturligtvis får hon inte någon direkt uppskattning för sitt slit. En sekreterares arbete är som sagt, när det är som bäst, osynligt. Det hindrar inte att Christine går och väntar på den där uppskattningen, lite som en lojal knähund. Det skär i hjärtat när hon försöker tolka sin arbetsgivare i bästa möjliga dager och slickar i sig minsta smula av vad hon innerst inne vet inte är äkta beröm. Mina Appleton är en person som förstår att utnyttja andras svagheter och inför hennes karriärlusta väger andras behov lätt.
Christine Butchers egen familj får stå tillbaka och till slut kostar den obrottsliga lojaliteten med arbetet, henne hennes äktenskap. Hon konstaterar själv dessutom vid ett tillfälle att hon alltid varit bättre som sekreterare än som mor.
Det är en märklig personlighet som växer fram på sidorna. Även vilt främmande människor utsätts för Christines behov av att göra gott. Och läsaren, men inte hon själv, förstår att de inte alltid blir så tacksamma som hon intalar sig att de blir. Uppenbarligen finns det ett stort svart hål, att fylla i hennes inre.
Det slutar i en katastrof förstås. Men kanske inte riktigt på det sätt som läsaren luras att tro, nästan ända fram till upplösningen.
Det är ibland svårt att förstå Christine. Jag blir flera gånger generad å hennes vägnar och skulle vilja be henne stå på sig. Bli arg och säga ifrån. För vi vet ju alla att känslor som hålls tillbaka förr eller senare pyser över – och då kanske inte alltid på något bra sätt …
Sekreteraren är uppföljare till debuten Disclaimer, som även den var en psykologisk thriller. Innan Renée Knight debuterade som romanförfattare skrev hon film- och tv-manus och har även gjort dokumentärfilm. Hon är en driven berättare och jag skulle bli förvånad om hennes böcker inte dyker upp som film så småningom. De är skrivna i tydliga bilder och hon är en mästare på att få in den lilla distorsion som krävs för att vi ska uppfatta sprickorna i de vid en första anblick så prydliga ytorna.
