[190608] OpenArt i Örebro är en biennal med mest skulptural konst runtom i centrala staden, jämte några platser inomhus för bild- och videokonst. Men det är den skulpurala konsten i stadsrummet som sätter staden på kulturkartan. Alba sände ut en spanare några dagar före öppnandet idag.
Förväntningarna är höga inför årets biennal, en förväntan som byggts upp under flera lyckade arrangemang. Förra gången, för två år sedan, minns jag främst en arena uppbyggd av stolar på ett av stadens torg. Med många irriterade kommentarer men också uppskattade av andra. Som det gärna ska vara med en bra utställning.
Stolar som formar en arena 1917
2011 täcktes den övre delen av Stortorget av en gul jättekanin uppbyggd av träspån. Den gillades av de flesta och många ville behålla kaninen permanent – fast kanske inte just på Stortorget.
Kaninen som älskades av de flesta 2011
Biennalen kan ses som ett försök av Örebro stad att bli en stad med kulturambitioner, en stad med attityd. Denna ambition började ett antal år före skapandet av biennalen. I mindre skala arrangerades varje år en utställning inne på slottet, stadens hjärta när det gäller byggnader. Glaskonstnären Ulrika Hydman Wallien och Lennart Jirlow med sina franskinspirerade motiv är några konstnärer som slottet visade under några sommarmånader. Efter det följde några magra somrar med halvhjärtade försök att göra Örebro till ett landmärke på kulturkartan och en stolthet för dess invånare.
Det var därför med förväntan som vi gjorde en några dagar för tidig konstspaning i Örebros centrum. Så vi startar med att gå runt slottet. Det börjar inte bra. De två första verken i vattnet runt slottet, The Hermit av danska Astrid Myntekaer och The Nest eller Redet på svenska av Raja Evelin, har ännu inte kommit på plats.
Vi fortsätter in i Slottsparken, där danska Veronika Geiger väntar på de sista marmorblocken till skapelsen Blue Marble. Hon visar på en skiss hur verket ska bli. Ett trevligt samtal blev det i alla fall innan vi förgäves letar efter fler konstverk i parken.
Veronika Geiger t.h övervakar bygget av sin skapelse Blue Marble
Promenaden fortsätter över Kanslibron från slottsholmen till fast mark. Några verk är utplacerade eller under slutarbete. På väg över Storbron passerar vi några få uppsatta verk. Vid Nikolaikyrkan har tyska Cornelia Konrads verk Schleudersitz (ungefär Bänkslunga) tagit sikte mot Råhuset, där den gula kaninen en gång var placerad. Passande nog står där i år tjecken David Cernys illrosa tank. Denna plats har i praktiken varit utställningens konstnärliga epicentrum.
Världens största slangbella, eller bänkslungare
Så tar vi oss nedför Stortorget utan att hitta mer att betrakta. Och konstaterar att det mesta av konstverken måste komma på plats inom några kommande få dagar. Förhoppningsvis blir det något eller några verk som sticker ut lite extra, fyndigt eller kontroversiellt. Men det som kunde betraktas fem dagar före öppnandet andas ändå lite av det glada 60-talet med sin lekfullhet och ibland även politiserade knorr.
