[190530] Romanen Lyktsken, i vad jag kan se fläckfri och smidig översättning av Andreas Vesterlund, heter i original Warlight och det tycker jag säger betydligt mer om vad det handlar. Det mesta i Michael Ondaatjes nya historia sker nämligen i skuggorna av detta krigsljus/sken.
Syskonen Nathaniel, som är vår berättare, och Rachel överges av sina båda föräldrar. Enligt den officiella versionen har fadern fått jobb i Singapore och modern skall åka med, sanningen är en helt annan. Hur som helst med sanningen, den återkommer vi till. De tas om hand av ”Nattfjärilen”, en lätt obskyr typ som möjligen ägnar sig åt viss kriminell verksamhet, som det heter i romanens början. Det är 1945 och Andra världskriget är över, men kriget fortsätter via spioneri, underrättelsetjänster och andra ljusskygga aktiviteter.
Tonåringarnas hem befolkas snart av diverse figurer och karaktärer, på olika sätt bekanta med Nattfjärilen och hans närmaste man ”Pilen”, som blir ställföreträdande men till synes opålitliga föräldrar år syskonen. Nathaniel och Rachel är till en början oskiljbara, de söker sig till varandra i det naturliga behovet av trygghet. Men efterhand är vi i betydligt högre grad med Nathaniel på, i hans egna ögon, spännande äventyr tillsammans med främst Pilen. På en pråm på Themsen smugglar de bland annat greyhoundhundar till kapplöpningar. Men Nathaniel träffar även Agnes när han senare arbetar i disken på en restaurang. De träffas och älskar i tomma hus som hennes bror mäklaren ännu inte sålt. Syskonen blir också utplacerade på olika internatskolor iväg från London, Nathaniel till och med så långt bort som USA under en kort period.
Även om det verkar som om männen som fått ansvar för ungdomarna inte bryr sig särdeles mycket, framkommer det efterhand att de faktiskt gör en massa saker för att skydda dem. Sanningen är att fadern möjligen åkte i väg till Singapore (men förmodligen inte), men att modern stannade i landet. Hon arbetade för Underrättelsetjänsten och den verksamheten medförde vissa faror hon ville beskydda sina barn ifrån.
Det är som sagt Nathaniel som för ordet. I romanens första del berättar han om syskonens ungdomsår, när föräldrarna har försvunnit ur deras liv. Han sitter i vuxen ålder i del två och ser tillbaka på denna omtumlande tid, försöker skingra dimmorna kring det som hände honom och systern och dem som levde i deras närhet. Och inte minst försöker han förstå och få information om hur modern levt.
”Det finns tillfällen nu när jag skriver ner allt det här, så här många år senare, då det känns som om jag gör det i skenet av ett stearinljus. Som om jag inte kan se vad som äger rum där ute i mörkret bortom pennans rörelser. Det känns som stunder utan sammanhang. Den unge Picasso, har jag hört, målade endast i skenet av ett levande ljus, för att ge utrymme för skuggornas skiftningar.”
Det är stundvis spännande att följa denna resa tillbaka i tiden. Men jag har svårt att tycka det är lika spännande som det verkade av baksidestexten att döma, inte heller är de ”excentriska” karaktärerna fullt så starkt profilerade som man kunde ana utifrån den texten. Något som lite grann också förvirrar och irriterar är det som Michael Ondaatje var inne på när han medverkade i tvprogrammet Babel; att han vill berätta som om han inte visste allting. Han vill stå sida vid sida med läsaren. Trots det framstår Nathaniel till mycket stor del som en allvetande berättare, där han tydligen visste vad modern och andra sa, tänkte eller gjorde. Samtidigt tvekar han emellanåt och undrar över hur saker gick till, eller vad någon kände, et cetera. Det känns inte helt konsekvent genomfört.
Annars är det självklart snyggt och kompetent skrivet, noggrant kanske man kan säga. Språket är rakt och enkelt men jag kan sakna det jag vagt minns från när jag för länge sedan läste Den engelske patienten; sjok av det vackra och poetiska. Det är inget jag märker av här. Ondaatje är en ”gammaldags” berättare som gärna kryddar med detaljer och en massa researchkunskaper, det kan bli lite för omständligt för min smak, och väl ”torrt”. I slutet av boken tackar han diverse människor, bland annat dem som försett honom med olika kunskaper, och han gör det i tre och en halv sida!
Nathaniel får när han blir äldre jobb i en underavdelning till Underrättelsetjänsten, där han skall granska arkiverade handlingar från kriget. Han kommer på så vis något närmare moderns liv och ”karriär”. I denna andra del känns det alltmer som jag är indragen i en berättelse av John le Carré eller liknande författare. Det är väl i och för sig inget fel på le Carré, men det är sällan jag blir meddragen av den typen av litteratur och jag märker att jag får problem att engagera mig i vad som händer.
Jag försöker dock att engagera mig i vad som händer Nathaniel och Rachel, som förresten senare blir skådespelare och närmast bryter med sin bror. De har helt olika bilder av sina tonår. Medan Nathaniel mest verkade se allting som hände och vad han var med om som något spännande, ansåg systern att de blivit djupt drabbade av föräldrarnas svek. Rachel hatade och förlät aldrig sin mamma. Nu upplever jag det inte som att Ondaatje går så djupt i psykologin, och känslan är att det kanske inte ens är Nathaniel (eller hans mor) som är huvudperson i romanen. Kanske är berättelsens huvudspår kriget och dess eftermäle, och då närmar vi oss nog le Carré igen. Alla de människor som utan vapen i hand på diverse sätt gjorde motstånd medan tyskarna svepte in över landet i sina jaktplan. De som arbetade ”underground”, som syskonens mor och de flesta av dem som blev inblandade i deras liv under några år under och efter krigets slut. Eller hur ”vanligt” folk till exempel plockade undan vägskyltar för att förvirra och försvåra orienteringen vid en eventuell invasion.
