[190605] Del 1. Att tyska soldater gjorde sig skyldiga till övergrepp mot civila i Östeuropa, som i Polen och Sovjetunionen, är väl känt. Mindre omskrivna är de grymheter som begicks i exempelvis Frankrike. Men även dessa illdåd måste ständigt återberättas för att hålla historien levande.
I sitt berömda jultal från 1972 fördömde statsminister Olof Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi. Han betecknade dem som ett av de illdåd som 1900-talshistorien upplevt åtskilliga av. Statsministern fortsatte: ”De [illdåden] förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour…”. Oradour? Byn ligger i centrala Frankrike och närmaste stora stad är Limoges. Under kriget hade Oradour ca 1.500 invånare. Man hade också tagit emot några hundra flyktingar från de av Nazityskland införlivade regionerna Alsace och Lorraine.
Några dagar efter de allierades landstigning i Normandie – den 10 juni 1944 – kom Oradour att för alltid bli en del av Frankrikes kollektiva minne från andra världskriget. Plötsligt bröts lördagsstiltjen i byn av att militärfordon körde in bland husen samtidigt som tyska soldater i full stridsutrustning dök upp och viftade med sina automatvapen.
Vid tvåtiden hördes trumslag ljuda över byn. Alla skulle samlas på torget för id-kontroll. Byborna tog det lugnt. I deras by fanns inga motståndsmän; man hade ingenting att frukta. Men det kommande dygnet skulle komma att fyllas med skräck, besinningslöst våld och ofattbar grymhet. Soldaterna tillhörde ett kompani i den fruktade Waffen-SS-divisionen Das Reich som spred död och skräck i byarna längs sin marschväg från södra Frankrike till Normandie.
Familjen Godfrin var flyktingar från Lorraine. Familjens tre barn var i skolan när soldaterna kom. Den sjuårige sonen Roger smet iväg, eftersom hans fröken sagt åt honom att han skulle akta sig för tyskar. En soldat upptäckte honom och sköt. Roger föll och soldaten gick fram och sparkade på pojken som låtsades vara död. Lite senare gömde han sig i en träddunge, men soldaterna fick syn på honom. Ännu en gång blev Roger beskjuten men lyckades mirakulöst ta sig över ån Glane och rädda sitt liv. Han var den ende i familjen som överlevde massakern. Roger dog 2001. Han har fått en by i Lorraine uppkallad efter sig.
De 600 bybor som samlats på torget omringades av skjutklara soldater. Kvinnor och barn fördes bort medan männen blev kvar på torget ännu en stund. Soldaterna började på bruten franska fråga ut dem var de hade gömt vapen och ammunition åt terroristerna – motståndsmännen! De 200 männen delades sedan upp i grupper och föstes in i några förrådsbyggnader. Utanför gjorde sig soldaterna klara för eldgivning. Kulsprutor smattrade, soldaterna sköt urskillningslöst in i husen där männen föll döda eller sårade om vartannat. Sedan sattes byggnaderna i brand. Några få lyckades ta sig ut ur infernot och gömma sig. En av de överlevande – Robert Hébras – lever än idag och kan berätta om de fruktansvärda scenerna.
Bild: Huvudgatan in i Oradour.
Kvinnorna och barnen stängdes in i kyrkan. De hörde skottsalvorna och förstod att männen dödades. Efter några ångestfyllda timmar var det deras tur. Soldaterna tände eld på kyrkan. Kvävande rök spred sig och de instängda drabbades av panik. Förtvivlat försökte de ta sig ut men när dörrarna öppnades blev de nedmejade av kulspruteeld: ett rent blodbad. En kvinna – fru Rouffranche – blev den enda överlevande av de 500 i kyrkan. Hon lyckades ta sig ut ur det brinnande helvetet genom att kasta sig ner från ett fönster. Hon blev beskjuten och skadad men kunde släpa sig iväg och gömma sig i ett buskage nedanför kyrkan. Dagen efter hittade några bybor henne och hon fördes till sjukhus. I kyrkan hade hon förlorat sina två små döttrar. Fru Rouffranche avled 1988.
När det skräckfyllda dygnet var över kunde man summera: 642 döda (245 kvinnor, 207 barn och 190 män). Oradours alla hus hade bränts ned. Bara ett 20-tal av de invånare som fanns hemma i byn den dagen överlevde Waffen-SS-knektarnas excesser.
Varför begicks en massaker i Oradour? Vad blev följderna? Läs fortsättningen i följande texter.
