[190605] Del 2. Det skulle dröja nio år innan juridikens kvarnar malt färdigt och rättegången mot de ansvariga för massakern i Oradour kunde börja. Den inleddes i januari 1953 vid militärdomstolen i Bordeaux. Merparten av de åtalade var osannolikt nog fransmän från regionen Alsace (på tyska Elsass). Hur kunde det komma sig? Och vilka konsekvenser fick det?
Av de tjugoen soldater som ställdes inför skranket var fjorton elsassare, dvs. fransmän från Alsace. Nio av de åtalade, sju tyskar och två elsassare, satt sedan krigsslutet i fängelse. Under striderna i norra Frankrike hade de infångats och identifierats och man kunde snart binda dem för inblandning i illdådet i Oradour. Samtliga åtalade hade tillhört ett kompani i den tyska SS-divisionen Das Reich som begått förbrytelserna i Oradour.
Efter 27 rättegångsdagar föll domarna i februari 1953. Av de sju tyska soldaterna dömdes en till döden, fem fick fängelsestraff på omkring tio år och en frikändes. Av de fjorton elsassarna dömdes en till döden och de övriga fick fängelsestraff på mellan åtta och fem år. Hade rättvisa skipats nu? Knappast. De överlevande och de familjer, som förlorat sina nära och kära vid massakern, skulle få uppleva ännu ett trauma. Nio dagar efter att domarna meddelats beslutade den franska riksdagen med stor majoritet att tretton av de dömda elsassarna skulle få amnesti. Lagen trädde omedelbart i kraft och de blev fria män! Genom ett presidentbeslut omvandlades de två dödsstraffen till fängelse några år senare. De fem tyska soldaterna avtjänade tid i fängelse, men i slutet av 1950-talet var alla som dömts för massakern fria.
Bild: En symaskin som väcker tankar. Någon av kvinnorna i kyrkan har möjligen använt den för att laga arbetskläder eller kanske sytt examensklänningar till sina döttrar?
Beslutet om amnesti väckte ytterst upprörda känslor, inte bara i Oradour utan även i stora delar av Frankrike. Men varför fattades detta beslut? Förklaringen ligger i den speciella ställning de franska regionerna Alsace och Lorraine haft i Frankrike. Områdena hade mellan åren 1871 och 1919 varit en del av det tyska kejsardömet. Vid freden i Versailles 1919 återfick Frankrike de två områdena. De hade alltså varit franska i bara 20 år vid krigsutbrottet. När Frankrike på sommaren 1940 ockuperades av Nazityskland, införlivades dessa två regioner i Tredje riket. 1871 års gränser skulle åter gälla. Invånarna i framför allt Alsace skulle nu bli tyskar och en förtyskningspolitik började, vilken bl.a. innebar att franska språket förbjöds och att judar och andra ”icke önskvärda” fördrevs. När områdena annekterades lämnade poliser, domare och annan förvaltningspersonal Alsace och Lorraine. De franska, statliga institutionerna fanns inte längre. Detta uppfattades av elsassarna som att övriga Frankrike övergav dem. Nu blev de helt utelämnade till nazisternas godtycke.
Befolkningen i Alsace utsattes för ett mycket hårdare förtryck än invånarna i det ockuperade Frankrike. Införlivandet medförde också att männen tvångsinkallades till Wehrmacht eller Waffen-SS. Om de vägrade straffades inte bara de själva utan även deras familj och släktingar. Hus och ägodelar beslagtogs eller demolerades, och de riskerade tvångsarbete och internering i koncentrationsläger. Det fanns visserligen de som välkomnade att åter bli en del av Tyskland, men de allra flesta unga män tvingades in i den tyska armén (de kallas Malgré-nous = mot vår vilja). Detta var ett centralt argument som försvaret använde vid rättegången för att få elsassarna frikända.
Trots de hårda domarna blev de ansvariga för massakern alltså snart fria män. Beslutet om amnesti för elsassarna vill man förklara med att Frankrike riskerade att slitas sönder eller åtminstone drabbas av starka regionala motsättningar. Varför skulle de tvångsinkallade männen straffas en gång till, när nu franska staten hade övergivit Alsace i juni 1940?
En del av SS-divisionens högsta befäl levde vid tiden för rättegången 1953 i välmåga i det dåvarande Västtyskland. De begärdes inte utlämnade för att rannsakas. Nu skulle nämligen avspänning råda i Västeuropa som rustade sig för det Kalla kriget. En hörnsten i återuppbyggandet av det sargade Efterkrigseuropa var att skapa försoning mellan ärkefienderna Frankrike och Tyskland. Varför skulle man då riva upp gamla sår?
Men det smärtar än idag att politiska hänsyn och andra överväganden sattes före rättvisa och upprättelse för Oradours oskyldiga offer och de traumatiserade överlevande.
I sin bok om D-dagen (2017) om de allierades landstigningsoperation på Normandies stränder i början av juni 1944 – tar Antony Beevor upp massakern i Oradour sur Glane (s.183). Han redogör för hur Waffen-SS-divisionen Das Reich förflyttar sig från södra Frankrike där divisionens soldater vilat upp sig för att senare ta sig an nya stridsuppgifter. Das Reich var ökänd för att visa stor brutalitet mot sina fiender på östfronten. Efter en tids vila skulle divisionen marschera norrut för att sättas in mot de allierades styrkor i norra Frankrike. Under sin marschväg begick soldaterna i Das Reich några dagar innan ankomsten till Oradour sur Glane en slakt på civila i byn Tulle (ca tio mil söder om Oradour).
Den 10 juni anländer Waffen-SS 3:e kompani ur pansargrenadjärregement Der Führer till Oradour sur Glane. Men varför blir denna by utsatt för mördande och förstörelse? Det finns flera olika förklaringar. Beevor för sin del torgför en minst sagt tvivelaktig förklaring, SS-kompaniet som utför massakern skulle ha tagit fel by. Nära Oradour sur Glane – drygt 2 mil söderut- låg en by med liknande namn: Oradour sur Vayres. En av SS-förbandets kompanichefer påstods att ha blivit mördad i Oradour sur Vayres. Nu skulle straff utmätas och så tog soldaterna fel by! Förklaringen verkar minst sagt krystad. Beevor blir läsaren svaret skyldig. Är det inte så att det är gamla uppgifter (och felaktiga) som Beevor återger och som saknar grund i historieforskningen om andra världskriget? Från revisionisthåll brukar man påstå att Das Reich var ute för att ta gisslan och försöka få två tillfångatagna SS-officerare fria. Men varför skulle man förinta byar längs marschvägen, om man var ute efter gisslan? Det fanns åtskilliga motståndsmän som arresterats av ockupationsmakten i Limoges (regionens stora stad), som tyskarna kunde använda vid gisslanförhandlingar.
Fel by! Hade det varit rättfärdigt att mörda försvarslösa män, kvinnor och barn om det varit rätt by? Uppgiften om fel by förekommer ofta på neonazistiska och revisionistiska internetsidor. I själva verket valdes Oradour sur Glane ut enbart för att det var en liten och försvarslös by och att alla visste att det inte fanns några motståndsmän i byn. Men varför skulle SS-soldaterna attackera en by, där det fanns en motståndsrörelse som i Oradour sur Vayres? Man kunde ju då räkna med att få egna stupade eller sårade.
Valet att genomföra massakern i Oradour sur Glane var naturligtvis väl vald. Nu skulle Tredje rikets knektar statuera exempel. Signalen till motståndsrörelsen var: detta är priset ni får betala om ni angriper den tyska arméns soldater. Det är det enkla svaret på varför massakern genomfördes. Inte fel by!
President Macron besökte Oradour den 10 juni 2017, dagen som man varje år hedrar offren för massakern. Den nyvalde presidenten stod i junisolen tillsammans med Robert Hebras 93 år, den ende som finns kvar i livet efter illdådet i juni 1944. Omgivna av ungdomar uppmanade de två de yngre generationerna att komma ihåg det nazistiska barbariet för att i hävda respekt för människovärdet, tolerans och medmänsklighet eftersom dessa humanistiska principer – då som nu – utmanas av dess motståndare. Att kunna sin historia är att skaffa sig en beredskap mot demokratins fiender. Det var budskapet till de unga.
