[190605] Del 5. Det är september 2016 och morgonen uppe på Vercors är härlig. Solen är på väg upp över platåns höga bergssidor. Efter kort promenad från vårt hotell ser vi en skolklass vid ett av byns minnesmärken över dem som för drygt 70 år sedan förlorade sina liv under den tyska straffexpeditionen mot människorna på Vercors. Vad upplevde de franska skoleleverna av det som hänt där vid den kringbyggda gårdsplanen?
Ordern från den högsta tyska militärledningen i södra Frankrike löd: det är nödvändigt att systematiskt ödelägga Vercors och tillintetgöra alla terrorister där. Denna order skulle komma att åtlydas mycket noggrant av de tyska soldaterna. Löjtnant Schäfer och hans jägarsoldater – ett hundratal – anlände till La Chapelle mitt på dagen den 23 juli 1944 och under förbandets marsch på två mil från Vassieux till La Chapelle brände och förstörde de bondgårdar och hus. Efter ankomsten till byn började soldaterna att plundra och berusa sig.
Prästen Pitavy i La Chapelle tog kontakt med två tyska officerare vid bybrunnen där de båda satt och drack vin. Han erbjöd sig att själv bli gisslan för att skona byns innevånare. Prästen bedyrade att La Chapelle aldrig varit något starkt fäste för motståndsrörelsen. Prästen fick följa med officerarna i jakten efter vapen. Efter att ha letat igenom ett antal hus hade man funnit en Stengun och ett magasin till en pistol. Det var allt.
Bild: Musée de la Resistance från 1970-talet ligger i Vassieux. Muralmålningen skildrar tanken att motståndsrörelsen krossar den tyska örnen.
Prästen fördes till torget i byn och där byborna hade fösts samman och delats in i tre grupper för identitetskontroll. En grupp utgjordes av män i åldern 17 till 40. Grupp nummer två bestod av män över 40 år och i den tredje hade man samlat kvinnor och barn. Prästen beordrades till grupp nummer två. De äldre männen och kvinnorna med barnen uppmanades att gå hem och hämta kläder och annat som behövdes för att tillbringa natten i skolan.
Senare på eftermiddagen började de tyska soldaterna enligt order att metodiskt bränna och förstöra La Chapelle. Ungefär 90 procent av byn blev helt förstörd. Morgonen dagen därpå lämnade löjtnant Schäfer och hans jägarsoldater Vercors. De överlevande byborna i skolan gjorde samma dag en fasansfull upptäckt. De skottsalvor de hört på kvällen var de kulor som dödat männen i första gruppen. Det var på den kringbyggda gårdsplanen som kropparna av de mördade låg kringspridda. Det är där vi nu står i den fräscha morgonen. Drygt 70 år senare.
Hur kommer Vercorshändelserna att användas i undervisningen för de franska elever vi mötte? Kan deras kunskaper bli ett vaccin mot våld, antisemitism och extrem nationalism? Förhoppningsvis kan den unga generationens historiemedvetande utvecklas så att de kan tolka det förflutna för att därigenom förstå nuet och även dra slutsatser för framtiden. Vilka lärdomar av det förflutna kan man dra för att inte upprepa begångna misstag?
På gårdsplanen i La Chapelle finns två minnesplattor över de sexton män som miste sina liv vid massakern sommaren 1944. Den minnesplatta som sattes upp på 1950-talet pekar ut tyskarna som ansvariga för massakern: ”…lachement assassinés par les Allemands”, dvs. fegt mördade av tyskarna, medan det på den nya minnesplattan från 2000-talet är nazisterna som är skyldiga till dödandet av sexton människor: ”…abattus par les nazis”, dvs. slaktade av nazisterna. Nationalitetsbegreppet ”tyskar” har alltså bytts ut mot det politiskt laddade ordet ”nazister”. I Europa förbinder man numera ordet ”nazist” rent allmänt med dagens högerextremism som utgör ett hot mot demokrati och fred. Nazism kopplas inte längre enbart till Tyskland. Det förändrade ordvalet på minnesplattorna är säkerligen inte bara en slump eller en stilfråga. Om vi européer vill bygga ett EU där fred och endräkt skall råda mellan de forna fienderna, Tyskland och Frankrike, är det inte så lämpligt använda den nationella dimensionen – tyskar dödar fransmän. Då är det smidigare att skuldbelägga nazismen som ansvarig för barbariet. Ordbytet kanske skall tolkas som en del i den fransk-tyska försoningsprocessen och i det europeiska unionsbygget.
Jag undrar om de franska eleverna uppmärksammade och reflekterade över skillnaden i ordval. Allteftersom tiden går kommer förmodligen den unga generationen att uppfatta det förflutna som allt mer avlägset, som något som saknar betydelse eller känslomässig laddning. Händelserna som vi skulle ha dragit lärdomar av bleknar bort. Därför har skolan en viktig och grannlaga uppgift att skapa och inskärpa historiemedvetande hos det uppväxande släktet oavsett om vi bor i Frankrike eller i Sverige. Trots svårigheten måste läraren ta sig an uppgiften att skola eleverna i källkritik och betona vikten av historiekunskaper.
Vilka straff fick de tyska soldaterna? Löjtnant Friedrich Schäfer (*1919) var befälhavare över de flygburna styrkorna som landsattes vid Vassieux den 21 juli 1944. Han var dessutom chef över de jägarsoldater som genomförde massakern i La Chapelle någon dag senare. Han dömdes inte för några krigsbrott. Efter kriget arbetade han som handelsresande och avled 1992 i en ålder av 83 år. Hur klarade han av att leva i nära 60 år med oskyldigas liv på sitt samvete? Det får vi aldrig veta.
Under Nürnbergrättegången skulle ansvariga för krigsbrott åtalas och dömas. Trots överväldigande bevisning för begångna krigsbrott på Vercors ställdes ingen tysk officer eller soldat inför skranket. Krigsbrotten stred mot Haagkonventionen från 1907 och de instiftade Nürnberglagarna men förövarna gick ändå fria.
Dock blev flera tyskar åtalade för krigsbrott vid domstolen i Grenoble efter kriget, bland dem general Karl Pflaum, den högste ansvarige för den tyska krigsoperationen mot Vercors motståndsmän. Han utlämnades inte till Frankrike och kunde inte personligen närvara med hänvisning till sviktande hälsa. I juni 1959 beslöt den franska domstolen att lägga ned åtalet beroende på hans sjukdom och på att det inte helt tillförlitligt kunde styrkas att han begått krigsbrott. Jag undrar hur det mottogs av dem som överlevde massakrerna på Vercors. General Plaum dog 1972. Alltså 27 år efter krigsslutet!
SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant) Werner Knab var ansvarig för SS i södra Frankrike där Vercors ligger. Denne SS-knekt var med i den första vågen av luftlandsättningar i Vasseux i juli 1944. Han gjorde sig skyldig till krigsbrott på Vercorsplatån och dömdes till döden i sin frånvaro av domstolen i Grenoble. I februari 1945 avled han av de skador som han åsamkats i samband med ett allierat bombanfall över Tyskland.
SS-mannen Knabs högra hand var ”slaktaren från Lyon”, Klaus Barbie (1913 – 1991). Denne flydde efter kriget till Latinamerika. Han arresterades och utlämnades till Frankrike, och 1987 dömdes han till livstids fängelse av en domstol i Lyon. Cirkeln var sluten.
I början av 1943 skapade Vichyregeringen den franska Milisen – svartskjortorna – vars uppgift blev att bekämpa motståndsrörelsen. Denna hade växt i styrka och utgjorde ett hot mot Vichyregimen och den tyska ockupationsmakten.
År 1944 hade Milisen ca 30 000 medlemmar. De var mycket självständiga och opererade för det mesta utanför lagen. Svartskjortorna var illa sedda och ökända för tortyr, summariska avrättningar och lönnmord på sina egna landsmän, vilka inte delade Vichyregimens åsikter. Milisen samarbetade med SS och Gestapo.
Milisen gjorde under våren 1944 ett antal räder upp på Vercors för att spåra upp unga fransmän som ville komma undan den lag om tvångsarbete (STO – Service du Travail Obligatoire) som antagits av Vichyregimen. Tredje riket krävde arbetskraft till sin krigsindustri, och av det skälet ålades Frankrike att tillhandahålla arbetare till framför allt Ruhrområdet. Åtskilliga fransmän ville naturligtvis inte låta sig tvingas till arbete för den tyska ockupationsmakten utan gjorde allt för att hålla sig undan. De kallades för réfractaires (de som vägrar) och kom att bli en utmärkt rekryteringsbas för Maquisen. Milismän försökte också infiltrera motståndsrörelsen på Vercors genom att utge sig för att smita från tvångsarbetet i Tyskland. All information om motståndet på Vercors spreds naturligtvis till ockupationsmakten.
I april 1944 iscensatte Milisen med ett hundratal svartskjortor en räd mot Vercors motståndsmän. Operationen leddes av Raoul Dagostini. Milisen upprättade sitt basläger i Vassieux och därifrån genomförde man straffexpeditioner mot Vercors där både civila och maquisarder drabbades. Svartskjortorna letade efter vapen och ammunition som de visste att de allierade med fallskärm släppt ned till motståndsrörelsen.
Folk arresterades och torterades. Hus brändes ned och gårdar ödelades. Ståndrätter utfärdade ett antal dödsdomar. Sex personer skickades till koncentrationslägret Dachau. Taktiken var att vända folket mot motståndskampen, att skrämma människorna så att de inte skulle hjälpa maquisen.
I senare delen av augusti 1944 var södra Frankrike befriat och en segerparad hölls i Grenoble av motståndsrörelsens enheter. Nu blev svartskjortorna de jagade. Kollaboratörerna skulle ställas till svars för sina illgärningar. I sin bok berättar Paddy Ashdown om vad som hände den ansvarige för räden mot Vercors i april 1944. Svartskjortan Raoul Dagostini arresterades, rannsakades summariskt och arkebuserades. Det skedde i början av september 1944 i Lyon. Hans älskarinna gick någon vecka senare samma öde till mötes. Hon anklagades för spioneri för Milisens räkning. Detta är två exempel som man känner till, men det är inte omöjligt att motståndsrörelsens män och kvinnor tog lagen i egna händer och dödade samarbetsmän efter befrielsen och krigsslutet. Mörkertalet är säkerligen stort beträffande vad som hände med åtskilliga svartskjortor.
