[190514] Om man tänker sig ett Sverige i en inte alltför avlägsen framtid där opinionen för inrättandet av dödshjälpskliniker vunnit framgång och det är möjligt för den som så önskar att under kontrollerade former få avsluta sitt liv så är det väl rimligt att också föreställa sig att dessa kliniker i servicenivå och organisation avspeglar det klassamhälle där de förekommer.
I Martina Montelius Avlivningskliniken Tusenskönan är det så det förhåller sig, och Tusenskönan hör till de lyxigare, och givetvis dyrare, klinikerna, vilket passar bokens huvudperson, June von Vegesack, precis. Efter omsorgsfull besiktning av inte minst de kommunalt drivna inrättningarna i all sin torftighet lägger hon en försvarlig summa på att vid Tusenskönan först under några veckor i behagliga former ta farväl av livet för att sedan lugnt och utan smärta lämna det, vid blott 48 års ålder, vilket hon själv tycker är lagom, inte minst med tanke på vilket förfall det svenska samhället i hennes ögon försatt sig i.
June von Vegesack är inte bara adlig (undrar förresten vad den existerande familjen von Vegesack tycker om att spöka i en roman), hon omfattar också värderingar som får Jimmie Åkesson att framstå som en deodorantisk kryptokommunist. Hon irriterar sig våldsamt på pk-maffian, feminismen, allt inom den politiska vänstern osv. Hon hyser däremot en stor, närmast svärmisk, beundran för Tusenskönans ledare och läkare, Brage Weindel. Den traditionella kvinnorollen är något hon brinner för, och hon har inte lyckats särskilt väl i ett av konflikter präglat yrkesliv. ”Jag ska dö i ett reservationslöst bekräftande av den manliga blicken,” säger hon i den inlevande tankerelation som är bokens primära stilmedel.
Martina Montelius är en mycket skarpsynt och vass satiriker, vilket hon visat i flera tidigare romaner, hon driver också tillsammans med Gunilla Brodrej ett återkommande inslag på Expressen kultur, Lunch med Montelius, där folk i offentligheten grillas i intervjuer och där senaste samhällsdumt gisslas.
Det står naturligtvis snart klart för läsaren att den framtid som skildras i boken redan är här, även om just dödshjälpsklinikerna ännu inte finns. Kliniken som sådan förhåller sig till ett omgivande samhälle, där den ibland hamnar i klammeri med en idealistisk opinion som ogillar verksamheten, och demonstrerar mot den, särskilt i samband med att personer som inte självklart borde höra till klientelet ändå får möta döden under former som påminner om den vid den kända schweiziska kliniken Dignitas, med omständliga frågebatterier och stränga krav på dokumentation. Samtidigt blir kliniken i sig en arena för värderingskonflikter och personligt drivna intriger.
Vid kliniken arbetar Brage Weindels två exhustrur, ständigt oeniga, medan doktor Weindel själv inlett en homosexuell relation, där älskarens bekräftelsebehov sliter hårt på hans tålamod. Samtidigt pågår förberedelserna för att låta den blott 23-åriga Alida sluta sitt liv, en process som aktiverar alla tänkbara ifrågasättanden när det gäller rätten att välja aktiv dödshjälp. Alida hör till samhällets bottenskikt, men har ändå lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att bli kund hos Tusenskönan, inte premiumkund som June von Vegesack, men ändå. Hon har haft ett tufft liv och i det Sverige som föreligger finns det inga utsikter för henne att kunna bättra sin situation. ”Alldeles snart ska hon slippa allt som har med livet att skaffa – i synnerhet allt det som brukar anföras som skäl att vilja leva. ’Kärlek’. ’Glädje’. ’Gemenskap’. Vilken tortyr kan vara värre, och mer utdragen, än den att vara medveten om alla dessa överjordiska skatter som tillfaller mänskligheten, men att själv vara utestängd från dem?”
Bokens resonör ser inget hopp för Alida, vilket säger en hel del om det Sverige Martina Montelius tar pulsen på i denna kyligt analytiska satir. Alidas död kommer att leda till förvecklingar, som hotar Tusenskönans existens. Klienterna får flytta till hotell. Hotellen väljs efter vilken ekonomisk kategori klienterna tillhör. June von Vegesack hamnar givetvis på Grand, och vad därutöver är när det gäller hennes vidare öde får här förbli osagt så att de många läsare jag hoppas boken får själva kan följa henne i flykten.
