[190510] I Backa Teaters pjäs Hierarchy of Needs ingick ett möte via videolänk med en teatergrupp i Syrien. 8 maj möttes på liknande sätt Göteborgsoperans interkulturella kör och dess motsvarighet på en scen i Greklands nya nationalopera i Atén till en vokal dialog. Streaming-tekniken erbjuder oanade möjligheter till kulturella mötesplatser där politik eller pengar hindrar levande gästspel, något som i dagarna dock kan upplevas på Teater Sesam.
Nu framstår ju de två exemplen på livestreaming inte enbart som ett alternativ utan som ett särskilt koncept inom ramen för ett samarbete. Men med tanke på all den fantastiska teater som ständigt skapas bara i Europa och hur lite av den som en publik i Sverige har möjlighet att se, särskilt när också klimatfaktorer tillkommer som begränsar resandet, så ser jag för mig en hisnande utveckling av livestreamade föreställningar av scenkonsten utöver det som redan sker på vissa biografer.
Vid sidan om Göteborgs dans- och teaterbiennal är det sällsynt med levande internationella gästspel på stadens scener. Men ibland tänder det till. En lättransporterad teaterform är ju onekligen dockteatern. Hos Teater Sesam på Chapmans torg har man i dagarna kunnat uppleva högklassig dockteaterkonst med verk av internationellt etablerade Puppetry art-konstnärer från Frankrike och Irland med åtföljande workshops. Det från Irland pågår också lördag den 11 maj. Tillsammans med en stor skara påhejande barn, delvis franskspråkiga, har jag upplevt den franske virtuosen Philippe Saumont i en halsbrytande uppvisning i den urgamla konsten att skapa teater med handdockor och ge barnen en fajt med sina känslor.
Den klassiska Commediafiguren Pulichinelle är svårslagen när det gäller att illustrera kamp mot övermakt eller det okända, att helt enkelt utmana sina rädslor, något som Teater Sesam ofta har som tema i sina egna produktioner. I fallet Pulichinelle slutar det alltid i ett nollsummespel, där ingen, inte ens döden, vinner eller förlorar. I ett makalöst högt tempo låter Saumont med enorm fingerfärdighet sin figur på handen hamna i den ena komiska och farofyllda situationen efter den andra i möte med olika typer på den andra handen. Själv befinner han sig utom synhåll bakom den lilla teaterridå som han från början visat andra sidan av, där hans olika handdockor finns upphängda. Det är både pedagogiskt och våldsamt med slagsmål så fjädrarna ryker. En både gammal och oerhört fascinerande konstart som i olika tider och kulturer, där yttrandefriheten varit starkt begränsad, haft stor betydelse. Det är inte bara teaterhistoria av rang utan också ett enastående utövande av en konstform, som kan få kreativa krafter att blomstra hos den unga publiken.
På lördag heter föreställningen The Circus Sachamoose och framförs av Your Man’s Puppets från Irland, som de senaste årtiondena turnerat världen över med sina föreställningar, precis som franska Théâtre des TaRaBaTes.
Vad som kan bli fortsättningen på det samarbete som Göteborgsoperans och Svenska Röda Korsets mångkulturella kör och dess motsvarighet i Atén visade resultatet av den 8 maj, är ännu skrivet i stjärnorna. Av alla företeelser som givits en egen dag så har givetvis också Röda Korset en och det är just 8 maj. Det är några år sedan denna kör skapades med deltagare från olika länder. Samarbetet med kören i Atén har pågått en tid och haft vykortskrivande som tema och som påverkat valet av sånger att framföra. Konserten den 8 maj, kallad Vocal Postcards, blev i högsta grad vad man kallar ögonblickets konst, en företeelse med stora möjligheter att utveckla.
Projektkoordinator Hanna Morau ger sin beskrivning av samarbetet så här:
– Vocal postcards undersöker hur människor kan mötas och kopplas samman genom musik. Med konserten vill våra båda operahus lyfta röster och berättelser om olika slags resor, identitet, social och politisk kontext. Idén är sprungen ur en nyfikenhet att vilja veta mer om varandra. Vilka historier bär vi på? Hur liknar din historia min? Hur kan vi genom våra historier förstå mer om varandra och världen? Hur kan en sång som är influerad av dessa historier, olika musikaliska traditioner och kulturer låta.
In på operans lilla scen väller en färgglad grupp människor som mycket riktig påminner om ett entusiastiskt turistsällskap. De pratar glatt, skriver vykort att lägga i en postlåda på scenen allt medan en annan mycket mindre kör tar sig in i bildrutan på skärm på väggen bakom. Att scenen där är i det fantastiska kulturcenter, ritat av arkitekten Renzo Piano och bekostat med redarpengar (Stavros Niarchos foundation), där Greklands nationalopera fått sin nya hemvist, framgår ledsamt nog inte. Några svep över arkitekturen och läget vid havet hade lyft upplevelsen. Snart formar sig körerna med var sin dirigent framför sig, Bo Wannerfors för den svenska och Vasoula Dela för den grekiska. Och som ackompanjemang har de var sin liten orkester av med kontrabas, slagverk och olika stränginstrument. Sångerna sjöngs på olika språk utifrån den kulturella mångfalden i körerna och avslutades med en lekfull vokal duell. Som sagt, tekniken tar sig förbi alla hinder och gränser och varslar om oanade möjligheter att utveckla en större tillgänglighet av den internationella scenkonsten.
