[190503] Verklighetens ”spion”, och man måste efter att ha tagit del av berättelsen bakom Trevor Nunns film Red Joan faktiskt sätta begreppet inom citationstecken, var Melita Stedman Norwood (1912-1995). Det är genom hennes öde hela denna fylliga situation av mänskliga och etiska överväganden skildras, som ställer allt på tvärs.
I egenskap av laboratorieassistent i fysik på Cambridge i England får filmens Joan Stanley, som i efterhand betraktats som en av de viktigaste agenterna för Sovjets räkning, tillgång till fakta omkring atombombshemligheten i The Manhattan projekt, som hon för vidare i en form av solidaritet med den socialistiska staten och, som det påstås i filmen, i ett rättvisetänkande som i efterhand visade sig leda till den terrorbalans som i sista hand förhindrade ett fullskaligt atomvapenkrig från att äga rum.
Hur det förhåller sig med den saken skall jag sannerligen inte kunna uttala mig om. Det kan ha varit så, ett faktum är i alla fall, att skräcken för atomkrigets fasansfulla utsikter radikaliserade en hel efterkrigsgeneration, på gott och ont. Och det är på den punkten jag tycker filmen hämtar sin styrka.
Filmens Joan visar sig motståndskraftig mot stalinismens doktrinära sidor men dras samtidigt in i ett känslomässigt förhållande till en engagerad man och hans syster som i kraft av sitt judiska ursprung hämtar en stark radikal övertygelse efter andra världskrigets mardröm, ett förhållande hon aldrig förmår helt och hållet genomskåda. Inte förrän det visar sig att syskonparet har fått ett barn tillsammans – mitt under brinnande krig!
Det är, som man ibland läser på Facebook, ’komplicerat’ och hennes känslomässiga tumult på det privata planet vävs på ett intressant sätt samman med hennes kluvna inställning till den socialistiska staten i dess konsekvenser. Hon är med andra ord alls ingen landsförrädare, hon försöker, så långt hon förmår, se till konsekvenser.
Dessa moraliska och känslomässiga spel fångas på ett engagerande sätt i filmen, givetvis genom Judi Denchs överväldigande porträtt av en på en gång viljestark och handfallen kvinna. Hon argumenterar, när hon grips, för att ha eftersträvat rättvisa och balans. Hon döms till ett långt fängelsestraff men för sin höga ålders skull, hon är då över åttio, verkställs det aldrig.
Som sagt, sanningshalten i skildringen vad de politiska konsekvenserna angår må stå öppen, men i det som rör alla de tragiska lojalitetskonflikter många drabbades av i förhållande till den unga Sovjetstaten ger den så mycket att tänka över, att den nästan känns som en personlig erfarenhet.
