[190419] Årstidernas ljus står i centrum för David Zimmermans nya diktsamling. Ljuset och dess yttersta kontrast – mörkret. Mörkret, förgängelsen och döden. Mitt i allt detta figurera en nära människas förestående död – en pappa. Just så benämns han – en pappa. Den egna pappan, eller en pappa som vi alla kan känna någonstans. Någon som är på väg att lämna oss.
Ständigt finns den där – den förestående döden, nedsänkt och framtecknad i ljuset som ständigt ändras. Ett skiftande, strilande och skälvande ljus. Ljuset som faller över naturen och människorna. Glimtvis gestaltas i en förtärande sjukdom, något som letar sig in i tingen, i stunderna och orden. Något obevekligt.
April – den grymmaste av månader – ställs passande nog i fokus. Här öppnas diktsamlingen, mäter ut sina steg. Om det är en passning till T.S. Eliots Det öde landet ska vara osagt.
Trots detta handlar det inte om någon intertextuellt mättad poesi, inga lärdomssprängda rader och ingen poesi reserverad bara för andra poeter. Istället möts läsaren av något sparsmakat och återhållet, vilket även märks i allt är skrivet i gemener. Motivkretsarna och vändningar är begränsade, skarpa och förtätade, utan att vara uppdrivna eller forcerade. Små bokstäver och sparsmakade uttryck gestaltar det allra största – livet och döden. Skörheten i att leva, närheten till döden. Ljusets och mörkrets skiftningar.
Således blir det lätt att tänka Gunnar Björling; det till synes enkla som öppnar bråddjup bara man tar sig tid och uppmärksamhet att låta sig dras med i betydelserna.
Det här är Zimmermans andra diktsamling. 2017 publicerade han diktsviten Mal. På förlagets hemsida läser jag att han studerat på en skrivarlinje. Det märks också att Zimmerman kan sitt hantverk och håller på att utarbeta sin alldeles egna stil. Här lär det säkert komma mer läsvärd poesi.
