[190407] Författaren Deon Meyer har i över tio år skämt bort oss med högkvalitativa kriminalhistorier från Sydafrika. Men årets bok Kvinnan i den blå slängkappan är inte en ”vanlig” Deon Meyer-bok. Det är en text, en berättelse, skriven på beställning för den holländska deckarveckan 2017 (Spannende Boekeweek) där en internationellt känd författare varje år bidrar med en berättelse i kortformat, här 151 sidor, som delas ut gratis i landets bokhandlare under festivalen.
Kvinnan i den blå slängkappan är en Benny Griessel-historia. Den som kan sin Deon Meyer vet att Griessel är en av Meyers favoritkaraktärer. Med Benny Griessel har han sprängt, eller kanske mer korrekt utvidgat, ramarna för den klassiska detektivfiguren, polisen med ett trasigt äktenskap och stora alkoholproblem. Griessel är mer än så.
I den här historien jagar Benny Griessel och hans kollega Vaughn Cupido en mördare. En amerikansk turist hittas mördad, utplacerad naken och tvättad med blekmedel, på en stenmur vid en utsiktsplats. Vem är hon? Varför är hon mördad? Vem mördade henne? Och varför är hon placerad där hon ligger?
Det är en klassisk polishistoria skriven med Deon Meyers vanliga säkra tonträff när det gäller karaktärsbeskrivningar, dialog och miljöbeskrivningar.
Men…
Normalt skriver Deon Meyer böcker som klockar in runt 400 till 600 sidor. Hans deckare kräver den längden. De är detaljrika, med starka miljöskildringar, utvecklade personporträtt och intressanta, mångbottnade berättelser med en delikat mordhistoria i centrum. Det tar tid att utveckla den sortens historier.
Och här ligger det stora problemet med Kvinnan i den blå slängkappan. Den är inget av det. Det går fort, komplikationerna i berättelsen är få. Det är en rak och rätt enkel historia fram till strax innan slutet som delvis överraskar. Men att läsa den känns till stora delar som att gå längs en snitslad bana utan hinder.
Det här har Deon Meyer själv hanterat på sin hemsida där han beskriver begränsningarna för historien. Att han valt att ändå ge ut den som en vanlig bok beror på sidohistorien mellan Benny Griessel och hans fästmö Alexa Barnard. Den innehåller en bärande detalj för framtida böcker. Så för att inte göra sina läsare förvirrade valde han att ge ut Kvinnan i den blå slängkappan som en vanlig, om än kort, roman.
Jag tror att det är ett misstag av förlaget att inte köra med öppna kort här. Den som kommer ny till Deon Meyers författarskap via den här boken kommer att bli besviken.
Förlaget kunde i stället ha gett ut den här berättelsen i ett speciellt format med Deon Meyers beskrivning från hans hemsida. Eller varför inte som en bonusberättelse till nästa fullängdare?
_________________
PS: Kanske ska man inte lägga för stort krut på en baksidestext. Men Kvinnan i den blå slängkappan har begåvats med en sällsynt schablonartad sådan. Den är slarvigt skriven tveksam i detaljerna. Den innehåller dessutom ett genant korrfel. Det är kanske inte hela världen om det inte vore för att det handlar om namnet på bokens huvudperson. Slarvigt och förolämpande mot författaren.
