[190401] Den sorgliga sagan om flickan med svavelstickorna är en av H C Andersens kortare. Att skapa ett ordlöst, myllrande drama av den är inte vad man föreställer sig. Men när Backa Teater fritt utgått från den sagan för en timmes teater förstärks sagans samhällskritik i en fascinerande stumfilmsteknik.
Backa Teater fortsätter överraska. Efter det ena formexperimentet efter det andra, senast med Hierachy of needs, har ännu ett tagit form på Hisingen. Regissören Rikard Lekander, med rötter i skräckteatern, har gjort en visuell och strukturell överraskning av denna lilla sorgliga berättelse om flickan som tvingats ut i snöyran för att förgäves sälja svavelstickor till de nyårsfirande statsborna. Sagan är skriven på en poetiskt stillsam och vacker prosa. Att ha det i minnet skadar inte. För i denna uppsättning finns inga ord. Ett snilledrag av Lekander att avstå från att ge sig i kast med Andersens poetiska prosa och i stället bevisa vad som går att åstadkomma med teaterns medel utan ord. Och det är gjort i samspel med en magiskapande scenografi och ljussättning och Christian Gabels säreget illustrativa musik.
Sagan har broderats ut till ett stycke fascinerande och spännande stumfilmsteater, om nu det är ett begrepp, med ett myller av stereotypa figurer, där ord ersatts av visuella bilder, miner, gester, omväxlande svartvitt och färg, till nyskriven, väl förvaltad av musikertrion på scenen.
Vad som försiggår bakom scenen kan man bara ana sig till. Endast Emelie Strömberg äger med allt större säkerhet sin roll som flickan helt igenom. Hon gjorde stort intryck i en tidigare roll i ett annat av Backa Teaters experiment, DNA, dansa nära anhörig. Nu växer hon allt mer in i rollen som fattig flicka, utkörd av en olycklig moder med en ask tändstickor (stickor av svavel finns väl inte längre) till försäljning som alibi för sitt tiggande. Paralleller till alla tider är givna, både före och efter sagans tillkomst 1845.
Övriga skådespelare uppträder i fem-sex roller vardera för att gestalta scener av endera verklighet eller sådana som flickan drömmer fram i sin sorgliga och utsatta belägenhet till skenet och värmen från en tänd sticka. Och där har fantasin sprängt gränser. Förutom sagans ursprungliga bilder av värmekamin, nyårsmiddag med gås eller som här kalkon, lysande julgran och den döda mormodern, som hämtar flickan, har hallucinationerna, som man väl får kalla dem, befolkats och förökats. Det är också i drömscenerna som färgen kommer in med extrema figurer som vore de hämtade från nutida illustrerad barn-tv.
I scengolvet har byggts in ett rullband för att skapa rörelse, som flickans och i början också en lillasysters tröstlösa vandrande i stadens kvarter. En tågvissla avslöjar att de gärna håller till nära tågstationen där folk kommer och går. Kontrasten mellan det kärleksfulla systraskapet och vuxenvärldens konsekvent bortvända ansikten blir desto tydligare. Och nu kolliderar tidsmarkörerna och smälter samman då och nu genom kostymering och attribut, som mobiltelefoner och pizzakartonger, och parallellen till dagens tiggarsituation tydliggörs allt mer.
Ingen ser åt flickorna. Vad som sedan hände med lillasystern, rörande gestaltad av Eleftheria Gerofoka, efter det att de varit hemma och fått bannor och stryk av en moder, vars förtvivlan och ilska vänds i ånger, framgår inte. Att rollen som lillasyster lagts till gör att det i alla fall en liten tid tillförs ett inslag av kärlek i den i övrigt så kärlekslösa berättelsen, men att den vinner på att fortsätta med en flicka medan den andra fortsätta i andra roller från leksaksfigur till polis.
Det är de svartvita stumfilmslika scenerna, föreställande verkligheten, som står för spänningen i övrigt. Scenen passeras av parader av stressade, mobilstirrande eller pizzabärande julhandlare, av motionärer och knegare, ja det är allt annat än de stillsamt vackra miljöbilder som gjorts till den ursprungliga sagan. Till exempel uppträder Ylva Gallon som gatufotograf i Charlie Chaplin-skepnad eller drängfull nyårsfirare i ett stökigt sällskap av övriga skådespelare helt i skinande vita kostymer men med samveten som inte är särskilt rena. Ove Wolf är fräck i sin kattlika smidighet som svartklädd, maskerad tjuv. Anna Harling har bland sina sju roller fått uppdraget att föreställa allt från motionär till helstekt kalkon i en av drömscenerna.
Slutscenen är talande och dräpande. När flickan efter sin sista ljusa dröm ligger död på gatan blir hon slutligen sedd, människorna stannar upp en stund, får mänskliga ansiktsuttryck, men tar snart åter på sig sina strama masker och rusar vidare.
