[190331] Jag, jag, jag… ännu mera jag. En selfie. Jag tror det var 1963. Ett besök hos min fars föräldrar i Ekeby. Arbetarlängorna i Gruvhusen. Det var alltid en viss laddning i luften när vi kom dit. Från småländska och religiösa höglandet till den skånska öppna och frimodiga slätten. Nya dofter och ett annat språk.
Här tog jag den. Min första selfie. Det var inte helt utan oro. Skulle det funka? Jag hade haft min kamera ett tag och var uppfylld av vad den kunde skapa. För mej var den en slags siktruta genom vilket jag på ett mirakulöst sätt kunde fånga världen. Jag fotograferade av min cykel. Pappas bil. Jag hade lyckats läsa mig till ett tips i en fotobok att det gick ta ett kort samtidigt som man rörde kameran. En panorering skulle skapa rörelse i bilden. Det var dyrt. Och varje bild föregicks av en tanke.
Jag tog två bilder. Vid den första undrade jag om det överhuvudtaget gick att ta en bild på detta sätt. Blev det en bild trots att jag inte tittade i sökaren? Skulle det bli något? Kom på mig själv att jag kanske inte såg så glad ut på kortet. Jag hade ansträngt mig och anletsdragen måste ha sett konstiga ut. Jag tog en bild till. Denna gång var jag mycket noga med att le. Ja, jag till och med överdrev ordentligt och gav till ett helt gapskratt! Kameran hade förvandlats till en apparat. En bildmaskin som egentligen bara återgav det som jag själv ville. En liten lögn om man så vill. En språklig handling.
Detta var inget jag formulerade då som nioåring utan det var insikter som växte i mig i takt med mitt mer och mer fördjupade intresse för bild och konst. Som utexaminerad bildlärare i början på 80-talet var jag fullt utrustad att möta världen med missionen att bilder är ett språk och det gäller att lära sig att läsa dem och ha grundläggande förståelse för olika sätt att tolka bilder. Semiotik var inne och Roland Barthes hade lyst upp i mörkrummet i sin bok: Det ljusa rummet.
Egentligen borde jag vara nöjd med utvecklingen av det utbredda selfieanvändandet. Alla måste ju nu på ett intuitivt sätt bli medvetna om bildens språkliga nivå. Manipuleringen blir uppenbar och vi väljer ju ut den bild som vi står ut med att visa. Regin blir medvetandegjord. Ja kanske är det så. Men hur är det? Funderar vi på de bilder vi slänger? Vad är det som gör att vissa bilder väljs bort. Vad är det hos oss själva som vi inte vill kännas vid?
Roland Barthes talar om punctum. Det är det där mycket personliga mötet med en bild som går utöver själva studiet och analysen av den. Det är det där lilla sticket som berör och lyfter fram minnen och retar i sår. Det plockar fram sådant vi inte ännu vill prata om eller kännas vid. På det sättet utgör de kastade bilderna en god källa för självstudier och kanske till och med terapeutiskt viktiga för en psykoanalytiker.
Hur gör en då en riktigt bra selfie? Går det att visa vem man är? Har vi inte flera personor i olika sociala kontexter? Förmodligen är dessa masker vi bär med oss, det skydd vi måste ha för att inte hela tiden göra oss personligt sårbara och utsatta när det mellanmänskliga livet skaver och då vi bryts mot andra med våra olika vyer och erfarenheter av livet.
På nätet finns en uppsjö av tips på vad man kan tänka på när en tar sin selfie. Ingen av dem verkar vara inne på att kanske göra en mer radikal manipulering än vad val av hög fotovinkel och anpassad ljussättning kan ge till din fördel. Vi behöver inte visa örat som i det tidiga 2000-talet var krav på id-handlingar och körkort. Att som Kjartan Slettermark sätta in en bild på en amerikansk president kanske är att gå lite för långt:
Men något lite mer jobb kanske vi kan göra. Ett matchande läppstift eller en lite större panna. Fundera på vad du kan vinna genom att överdriva, lägga till och vara tydlig.
Andy Warhol lät sina vänner och förbipasserande människor stå själva i en kvart framför en filmkamera. Inte så dåligt försök till sanning!
Gjorde själv ett liknande konstverk inför ansökningen till Vårsalongen på Liljevalchs.
I Cindy Shermans fotografier på sig själv i olika iscensättningar kan vi se ett långt gånget konstnärligt och konceptuellt arbete där selfien blir till ett forskningsprojekt .
August Strindbergs nogsamma arrangemang framför kameran är ett annat exempel på hur fotografiets skenbara likhet med verkligheten använts till både självförhärligande och retoriskt gestaltade självbilder. Den ofta långa exponeringstiden gör att det är svårt att improvisera och rörelsen blir svår att återge. Möjligen tittar Strindberg här på klockan medans slutaren är öppen.
Något jag funderar vidare på är varför ansiktet blir den mest dominerande kroppsdelen att avbilda. Samtidigt som jag tog min första selfie, tog jag även en bild på min hand. På Dansmuseum i Stockholm kan vi se den kände dansörens fötter avgjutna i gips. Jag förstår att det blir svårare att få med hela kroppen om en inte har tillgång till självutlösare med timer. Bilden definierades som en bild tagen med en armlängds avstånd. Men det skulle bli annat. Selfie-pinnen är ju en god armförlängare som gör det möjligt att visa mer. Att använda drönare växer snabbt och vi ser vloggare med dygnslånga filmer som visar vad vi gör och var vad vi äter på både jobbet och utlandsresan. Selfie-såpor.
Therese Lindgren:
Att höja sitt marknadsvärde med bilder från olika noggrant utvalda tillfällen är ju helt i linje med den ”satsa på dej självkultur” som råder och kan säkert fungera bra som komplement till titlarna på CV:et.
Att skicka dick-picks eller andra intima bilder får anses ligga utanför selfiens domäner och är nog något som kanske en lagstiftning bör titta på.
Selfien har säkert kommit för att stanna. Den allt mer vanligare groupien är ju bara en naturlig utveckling i takt med mobilens mer och mer avancerade kamera med både 360 graders bilder och maxat vidvinkel som standard.
Vi är ju alla entreprenörer och ska sälja oss i sociala sammanhang. I det nätverkande statusarbetet är detta viktigt. Bjud på dej själv men akta och vårda de inre bilder som är det jag du vill vara i äkta kärlek och det du tror att dina barnbarn helst vill sätta in som medaljonger i släktträdet.
