[190331] En alldeles speciell form av bildläsning och ofta använd metod är den polariserande bilden. Det är en metod som utnyttjar människans reflexartade förmåga att växla mellan två upplevelser för att därigenom trigga hjärnan till en mer eller mindre medveten jämförelse. Vi kallar den komparativ läsning.
Denna form kan liknas vid en serie. Du har minst två bilder fysiskt nära varandra och så börjar iakttagandet. Den finns ofta i reklamens förförelse om tillståndet före behandlingen och tillståndet efter behandlingen. Inget är så effektivt.
Ett av årets (läs 2019) nya ord är whataboutism. Det bygger på att en ställer argument mot ett annat argument som på det sättet ska belysa dem på en tydlig skala och göra det enkelt att se vilket som är mest troligt. Egentligen ett klassiskt grepp i retorik.
Det som är mycket speciellt med denna teknik är att det i mötet mellan de två bilderna skapas ett sug för att fylla tomrummet mellan bilderna med innehåll. I seriens värld får en gratis ett slags tidens dimension som annars kan vara svårt att återge i stillbild.
Vi får en form av mellanrummets kommunikation. Det är ju i kontrasterna som också själva retningen och hjärnstimulin växer och fortplantar sig.
Ser vi detta i en mer vetenskapsteoretisk, filosofisk och psykologisk aspekt kan vi hävda att det sker en syntetisk nyorientering i mötet mellan de två olika bilderna och en ny tanke och upplevelse formar sig.
Jag tänkte exponera två konstverk mot varandra och på det sättet exemplifiera hur komplexa meddelanden kan skapas och hur spännande det kan bli.
Först, Dan Wolgers. Här slutar allmän väg. 1995.
(bilden används med konstnärens godkännande)
Sedan mitt eget bidrag, Här börjar allmänningen. 2019
För att polariseringen ska bli lite extra kittlande måste det finnas beröringspunkter i de två bilderna. Något måste kännas igen som binder dem samman. Ibland kan det räcka med bara ett litet avstånd, men det blir tydligare om det finns minst en gemensam nämnare.
Det är två helt olika verk. Mitt är en film på 9 sekunder med ljud. Dan Wolgers är ett slags tänkt iscensättning i konkret fysisk miljö.
Ja vad säger detta. Det kan vara på sin plats att lägga till att min bild innehåller en subjektiv vy där ett kikarsikte rör sig lite upphetsat över bilden, samtidigt som en hör tydliga andetag.
I detta fall kommer jag inte ge några kommentarer till hur min läsning artar sig. Det är naturligtvis viktigt att påpeka att kunskaper om Dan Wolgers konstnärskap betyder mycket för läsningen. I den här analysdelen vill jag mest belysa själva kontextens betydelse för läsningen. I denna lilla pedagogiska text leder läsningen till en viss typ av associationer. Vi kan föreställa oss Dan Wolgers bild och eller skylt på ett museum, konstbok, auktionskammare eller i en tidskrift. Mitt bidrag kan ses i mobil och upplevas i hemmiljö med en trygg och ombonad känsla. Du kan se den här:
Denna läsning kommer att kräva en hel del av dig. Det kommer att utöver de rent grafiska händelserna ge dig impulser att söka vidare. Det är inte en lek i Finn fem fel, även om den första fascinationen kanske utnyttjade det.
Tips på frågor som kan föra läsaren vidare.
Vad händer med våra marker när den odlingsbara ytan krymper som en konsekvens av klimatförändringar.
Vilka gränser sätter vi upp?
Hur garanteras nyttjanderätt, privaträtt och allmänna platser och den gamla klassiska allemansrätten? Hur ser demokratin ut när mycket tuffa beslut kommer att behövas tas.
Går det att förbereda sig genom scenariobygge och konstvisioner?
Konst som tanke och problemställare.
På Island försvann hälften av den växande och gröna skogen och marken till följd av fritt boskapsbete på den allmänna och fria marken. Den s.k ”allmänningens tragedi”, överutnyttjning, ledde till att jorderosionen drev humuslagret bort i vinden.
